Ska alldeles strax kliva upp, duscha och fixa i ordning mig för fotograferingen klockan 10:00 idag. Jag är nervös, att foto sig själv är en sak då man som person vet vilka delar av sig själv man vill dölja. Men när någon annan står bakom kameran frambringar den ner än gärna just dessa delar av kroppen. Jag tror få människor lever med en så trygg känsla inför sin kropp att de aldrig får ångest när det ser sig själv i spegeln. Jag har sedan jag var tonåring ofta fått frågan ”Varför tittar du dig alltid i speglar?” Jag tror att långa upplever spelandet som ett tecken på hur nöjd man är med sig själv medan i mitt fall handlar det om att i panik fundera ut hur mycket av kroppen som syns och är förstorat i speglandes av mig. Jag brukar känna en stor längtan att komma in i någon annans kropp och begrunda mig genom deras ögon. Jag skulle så gärna vilja se rakt in på mig och se hur upplever jag mig själv genom en annan människas kropp. Jag litar aldrig på ord, och folk som påstår att ”du är inte tjock, eller du behöver inte banta” gör sånt spontant för det är något man SKA svara. Därmed tänker jag alltid att alla precis som jag upplever mig som tjockast på denna planet. Sommaren är ett evigt ångest moment, jag älskar solen, värmen och glädjen men vetskapen om alla hud som kommer fram frambringar ångest. Fettot anländer, vad enkelt livet skulle vara med en hjärna som inte bryr sig istället för en hjärna som älskar att tänka och kritiskt granska allt inklusive sin egen kropp.