Allas våran kamp, den innersta kampen. Den vi brottas med och döljer för andra. Hur ofta blottar vi oss så andra får höra vad vad och en av oss kampas med? Skalet som vi ser, är så lite av insidan som är dold för oss.
Tänk så många människor vi passerar genom livet som vi bara får se fasaden av, kanske titta in igenom fönstet ibland och se delar av ett rum men hur ofta får vi se hela hemmet? Inte bara specifika delar utan helheten.
Jag som alla andra tror mig veta saker om andra. Men jag vet ju logiskt sätt att jag absolut inte vet så mycket om dem. Den där perfekta ytan är ju lättare att polera än insidan. På utsidan kanske du ser himlen, på insidan pågår helvetet.
Tänker så ofta på det där när någon delar med sig av något, det som man själv inte sett och hur sådana saker berör mig. Att sluta se skalet, hur gör man det? Helt omöjligt om inte personen berättar. Och allt vill vi inte berätta, vissa hemligheter kommer följa oss genom livet utan att någon någonsin får veta om dem förutom den närmaste kretsen, om ens dem.
Vi vet så lite om varje människa, och ändå tror vi saker. Vi borde kanske vara mer ödmjuka mot varandra med mindre hårda toner och varmare känslor.
Jag önskar så ofta att min insida kunde sluta med att krympa mig. Att mitt huvud skulle sluta förminska mig, och att jag en dag kunde stå med båda fötterna mot marken och känna mig självsäker.
Att hamna i centrum, jag tror ingen förstår hur jobbigt det är för mig. Hur jag krymper, hur världen runt mig känns som en uppblåst boll som får ur all luft.
Jag är så rädd för situationer där min kontroll tappas. Det är den saken folk inte förstår när de säger: ”Men hur kan du då vara lärare.” Människor ser personen längst fram i centrum. Men där är jag bekväm för jag är förberedd in i minsta detalj, allt man gör som lärare är att behålla lugnet och vara förberedd. Jag är på min arena och trygg mark med fötterna stadigt mot marken.
Men när något är oförberett, när någon kommer fram till mig och ber mig berätta om mig själv. Då sjunker jag som en sten, jag blir osäker. Jag hamnar i en situation där en förväntan hos mig att prestera hoppar fram och där jag känner misslyckandet direkt. Berätta om dig själv, vem är du. En fråga jag alltid får tunghäfta på. För jag är inte den där intressanta människan jag upplever att alla andra är.
Jag är människan som håller koll på utrymningsvägar, jag är människan som på bio vet exakt var jag ska springa om det skulle börja brinna. Jag är är människan som älskar att få paket, men avskyr att inte veta vad de innehåller för att jag vill förbereda mig på min reaktion. Jag är människan som kollar hur mycket andra tar av mat, och som är nervös när äter för att jag tänker att andra tittar på mig.
Så ofta ber mig människor att följa med på olika aktiviteter: after work, träffa släkten, gå ut och dansa, äta middag på en restaurang eller umgås i grupp med nya människor. En del av mig vill, jag tackade till och med ja förr i världen. Men så kommer dagen eller timmarna precis innan och jag backar ur! Har panik och hittar på någon anledning att jag inte mår så bra. Det är ingen lögn egentligen, för timmarna innan har jag svettats och mått illa överanalyserat allting och beslutar mig till sist för att det är ingen idé.
Varför är jag så här?! Jag undrar det så ofta, som barn var jag social. Men något hände. Det är som att dagen när ätstörningen flyttade in i mitt huvud försvann också en del av mig. Den tog en plats och vräkte en annans.
Jag vill så gärna vara mer social, jag vill så gärna våga lära känna människor. Umgås, vara social men det skrämmer mig. Det skrämmer mig lika mycket som att det ska börja brinna eller uppstå en katastrof i min närhet. Jag vill, men kan inte.
Igår var jag till kyrkan och pratade med en pastorn som jobbar där. Jag har träffat henne regelbundet sedan Skilla dog. Innan det har jag aldrig varit till kyrkan på det sättet. Jag har alltid haft en tro på andlighet, men aldrig valt en plats. Men när Skilla dog var det en fin person som jag är evigt tacksam för som hjälpte mig få kontakt med kyrkan.
Jag har gått i år av terapi, varit hos kurator, skolpsykolog, skolkurator, BUP, vuxenpsykiatrin, öppenvården, Dala ABC (ätstörningsklinken), vårdcentralens psykologer och kuratorer. Jag har fått lite hjälp med alltid vetat att snart vill de inte ha mig här längre. Då ska jag lämna och ärren i själen finns ändå kvar där. Så har det alltid blivit, man ska prova klara sig själv för att sedan stå där med ärren från tidigare som aldrig tycks läka.
Och så börjar jag gå till kyrkan och samtala där och allt faller lättare på plats. Det blir bättre, jag kan tänka på ett helt annat sett. Saker jag tidigare inte tänkt på kommer fram. Som varför jag ser mig själv som jag gör. Hur det som andra gjort mot mig inte var mitt fel, det var inte mitt fel. Jag läker i detta, inser att saker som hänt mig inte handlat om mig som person.
Igår när vi satt och pratade ute i solen, i ett väder som var helt magiskt något som vi båda sa verkar vara varje gång vi ses kom jag på mig själv att svara på en fråga jag så länge haft i mig men inte alls förstått. Jag sa att jag alltid tagit hand om alla andra, att jag aldrig fått ta hand om mig. Att jag nu där jag befinner mig bara vill vara egoistisk och göra saker för mig. Jag vill inte längre ge hela mig till något eller någon annan. Jag vill leva med mig i mitt liv. Jag vill inte längre att jobbet ska vara större delen av min identitet som ett exempel, jobbet får med som en pusselbit med mina arbetstider men efter jobbet går jag hem. Då är jag bara jag, då vill jag plocka svamp i skogen. Njuta av solen, ta promenader med Lizzla. Jag vill kunna äta god mat med vänner, eller leva.
Men jag vill inte längre att jobbet som varit en del av min duktiga flicka del ska ta mitt liv. Förr var jag en duktig flicka, som presterade och skulle vara bäst. Jag skulle bevisa för andra, få beröm. Idag vill jag det inte längre. Det är inte viktigt för mig att andra ska tycka att jag är duktig.
Jag vill bli omtyckt för den jag är, inte för vad jag gör. Om någon inte finner mina prestationer tillräckliga för dem ska jag inte behöva jobba hårdare för att göra dem glada, och mig själv utbränd och utmattad. De får ju någonstans acceptera mig för den jag är, och att jag är bra som jag är, precis som dem är bra på sitt.
Man kommer aldrig ha gjort tillräckligt enligt flera, men det betyder inte att man ska offra sitt liv för deras kritik. Kritik är någon annans uppfattning, kritik handlar inte om vem någon är eller hur den är.
Självkänsla och självförtroende, två ordsom många antar har samma betydelse. Detta trots att orden inte alls har samma innebörd. Visste du till exempel att du kan ha ett bra självförtroende men samtidigt en riktigt dålig självkänsla. Att du kan vara oroligt självmedveten om att du är orolig bra på någonting, samtidigt som din självkänsla säger att du en bluff och totalt värdelös?
Jag har nog i grunden ett ganska gott självförtroende, jag vet vad jag är bra på. Men min självkänsla däremot är låg, där tvivlar jag ofta på mig själv och vem jag är. Släpper inte in människor så lätt för lika lite som jag litar på dem litar jag på mig själv. Det låter förmodligen konstigt men så är det.
Mitt värde som människa sättet jag i mina prestationer, det spelar alltså ingen roll vad andra säger för om jag misslyckats med något så tar min självkänsla över. Det blir ju en inre konflikt på det sättet.
Det är ingen hemlighet att jag varit sjukskriven för behandling och inskriven på Dala ABC som är Dalarnas ätstöringsenhet, där jag lärt mig en hel del som självkänsla. Jag tror egentligen alla människor skulle må gott av att tala med någon professionell person då och då för att reda ut saker som spinner runt i huvudet. Jag kan gå så långt i min tanke att det borde vara obligatoriskt att gå till en kurator, psykolog eller terapeut en gång om året på varje arbetsplats för att kolla upp hur varje enskild anställd mår.
Enkäter i all ära, men hur ärliga är människor i dem? Det är en markant skillnad att tala med en fysisk människa som ställer de rätta frågorna, mot att självskatta på ett papper. Det är dessutom skillnad att tala med en person som har sekretess, och inte ska sätta din lön mot en person som har en maktposition och som du vet kommer bedöma dig via lönen. Tänk så många vi skulle fånga upp innan de mött väggen, tänk så många som skulle få stöd och hjälp innan de fick långvarig sjukdomar om vi förändrade arbetet och arbetade mer förebyggande med naturliga åtgärder.
Det är inte din chef, som du naturligt kan berätta om hur du mår för. Om ni inte har en mycket nära relation del vill säga. Det är nog så att de flesta skulle ha lättare att tala med den som har utbildning ämnet som förstår hur den skall närma sig dig, med de rätta frågorna. Tänk om vi kunde tänka om i samhället och se hela människan med självkänsla, självförtroende och självvärde innan hon kraschat.
Mina styrkor och svagheter, jag vet att det borde stå tvärtom. Mina svagheter och styrkor eftersom svagheterna är mer de som jag definierar mig själv med. Varför är det så? Varför är det alltid lättare att se sina svagheter än sina styrkor? Vad är det som får oss att sätta våra svagheter framför styrkor, små barn ser sina styrkor och aldrig svagheter. Varför blir vi lärda att se våra svagheter först?
Nu när jag ska börja min KBT, inser jag åter att jag bör ta tag i det här med att sluta se mina svagheter i första hand. Att ge dem mitt allt istället för att ge utrymme för mina svagheter. Jag vet att min största svaghet är att släppa människor in på livet, att öppna mig så andra får flytta in. Samtidigt är det en styrka för jag har sluppit bli besviken på människor genom att inte släppa in dem i mitt liv. På så vis har jag inte behövt känna mig berövad på min tillit.
Jag är vänlig, skulle vilja påstå att jag rent av är ganska kärleksfull mot andra. Jag bryr mig om personer och tänker till kring varje liten sak jag gör. Därav blir jag väldigt upprörd och ledsen när människor misstror mig. Jag bär alltid tanken att på varje plats gör människor sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men jag har lärt mig att andra inte är sådana utan istället känner misstro och väljer att inte lita på att alla gör sitt yttersta varje dag. Jag tror ingen människa gör saker för att sabotera för någon annan, eller har en baktanke med saker de gör. Istället förutsätter jag att varje människa faktiskt tänk igenom sina beslut och fattat dessa utifrån flera olika aspekter. Man kan inte göra alla glada jämt, det är omöjligt. Det här är nog både svaghet och styrka, att jag faktiskt blir ledsen när människor misstror mig. Samtidigt som styrkan är att jag alltid själv tänker att alla gör sitt bästa.
Svagheter och styrkor, de går så lätt hand i hand. I vår ska jag jobba på att bringa fram mina styrkor.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
