Jag önskar så ofta att min insida kunde sluta med att krympa mig. Att mitt huvud skulle sluta förminska mig, och att jag en dag kunde stå med båda fötterna mot marken och känna mig självsäker.
Att hamna i centrum, jag tror ingen förstår hur jobbigt det är för mig. Hur jag krymper, hur världen runt mig känns som en uppblåst boll som får ur all luft.
Jag är så rädd för situationer där min kontroll tappas. Det är den saken folk inte förstår när de säger: ”Men hur kan du då vara lärare.” Människor ser personen längst fram i centrum. Men där är jag bekväm för jag är förberedd in i minsta detalj, allt man gör som lärare är att behålla lugnet och vara förberedd. Jag är på min arena och trygg mark med fötterna stadigt mot marken.
Men när något är oförberett, när någon kommer fram till mig och ber mig berätta om mig själv. Då sjunker jag som en sten, jag blir osäker. Jag hamnar i en situation där en förväntan hos mig att prestera hoppar fram och där jag känner misslyckandet direkt. Berätta om dig själv, vem är du. En fråga jag alltid får tunghäfta på. För jag är inte den där intressanta människan jag upplever att alla andra är.
Jag är människan som håller koll på utrymningsvägar, jag är människan som på bio vet exakt var jag ska springa om det skulle börja brinna. Jag är är människan som älskar att få paket, men avskyr att inte veta vad de innehåller för att jag vill förbereda mig på min reaktion. Jag är människan som kollar hur mycket andra tar av mat, och som är nervös när äter för att jag tänker att andra tittar på mig.
Så ofta ber mig människor att följa med på olika aktiviteter: after work, träffa släkten, gå ut och dansa, äta middag på en restaurang eller umgås i grupp med nya människor. En del av mig vill, jag tackade till och med ja förr i världen. Men så kommer dagen eller timmarna precis innan och jag backar ur! Har panik och hittar på någon anledning att jag inte mår så bra. Det är ingen lögn egentligen, för timmarna innan har jag svettats och mått illa överanalyserat allting och beslutar mig till sist för att det är ingen idé.
Varför är jag så här?! Jag undrar det så ofta, som barn var jag social. Men något hände. Det är som att dagen när ätstörningen flyttade in i mitt huvud försvann också en del av mig. Den tog en plats och vräkte en annans.
Jag vill så gärna vara mer social, jag vill så gärna våga lära känna människor. Umgås, vara social men det skrämmer mig. Det skrämmer mig lika mycket som att det ska börja brinna eller uppstå en katastrof i min närhet. Jag vill, men kan inte.
