Jag måste sluta läsa nyheterna igen. Under många år läste jag inte nyheter, jag kollade inte på dem och lyssnade inte. Sedan kom pandemin och jag började med saken igen. Men jag mår verkligen inte bra av det, jag blir stressad och får domedagskänslor. Min PTSD och GAD triggas något enormt och media i kombination med politikerna vill skrämma oss rejält. Vi står på dödens rand och ska vara rädda, förbereda oss inför döden.
Döden är ju det enda vi människor vet och med PTSD och GAD blir den ännu närmare. Jag tänker redan på den flera gånger per dag, kollar alla utrymningsvägar och är rädd när jag kör bil. Då kan jag inte sitta och läsa på om världsläget och bli ännu mer skrämd det är inte bra för mig. Jag kollar Aftonbladet och Expressen flera gånger i timmen när jag är ledig. Det måste få ett stopp helt enkelt.
Nu på kvällen har jag haft Amningskurs, en jättefin grupp och så roligt att få hålla i. Det ger energi, och där måste jag försöka lägga mer av min tid. Precis som med Lizzla. Göra saker som ger energi istället för att ta den, så oerhört viktigt.
Det blev en vecka när jag knappt bloggat alls. På måndagen var jag ganska slut och trött efter jobbet, vi hängde ute hos Björn tog en lättare promenerad men sedan bara tog vi det lugnt. Så kom tisdagen, snön vräkte ner och jag var lite halvlåg redan på förmiddagen. Anledningen var alla dödsfall kopplade till bilolyckor som varit på sista tider, dels här i Falun men blev även väldigt berörd av en ung tjej som var fodervärd åt en av min uppfödare Lailas hundvalpar. Tjejen som blev tjugoåtta år dog när bilen frontalkrockade med en annan, valpen låg i sin bur i bilen och klarade sig mirakulöst utan en enda skada. Tjejen så ung lämnade efter sig två små barn, på 8 och 6 år! Det där slet tag i bröstet på mig något enormt, jag tänkte på allt med min biologiska pappa som dog när jag var 9 år av samma skäl. En bilolycka, med dödlig utgång.
Tänker också på valpen som behövde se sin älskade ägare dö. Det verkar som valpen mår bra trots allt och är trygg, och åker i bilen utan problem. Jag har kontakt med min uppfödare och vet därför om allt detta.
Den saken berörde mig alltså rejält, det blev inte bättre av att två veckor innan hade en annan kvinna runt 40 år också dött i en bilolycka här i Falun och även hon har jag fått höra (kan ha fel) hade småbarn hemma. Det sliter sönder mig från insidan!
Det här i kombination med att jag redan idag tycker det är läskigt att köra bil, det finns nämligen en anledning till att jag trots mitt B-körkort endast väljer att köra automat får sådan otrolig rädsla för bilolyckor.
Så när jag åker hem i snöyran på tisdagen, hämtar upp min bror och Lizzla för att åka till PMU där min bror skulle handla en sak hör om någon pågående händelse på radion blir osäker på vad det är. Det blev jag så klart varse hemma. Jag slog nämligen av radion i bilen då pulsen ökade, men hemma ja då kom det fram. Skolskjutning i Örebro, alltså pågående dåligt våld med inlåsning. Allt det där som finns i mitt huvud så gott som varje dag… Det första jag gör på alla nya platser är att ha koll på möjligheter till skydd. Vid brand var springer jag då? Om någon börjar skjuta vilka möbler kan jag blocka dörren med för inrymning då.
Så har det hänt igen och hatet mellan människor som misstror en den ena eller den andra. Människor som fokuserar mer på den som utfört denna vidriga handling istället för offrensanhöriga, och de offer som var där med klarat sig. Människor som riskerar samma helvete som jag i huvudet med konstant rädsla. Att leva med rädslan för att något ska hända 24/7 där kontroll är det bästa jag har. Att ha kontroll skapar lugn, och jag är därför den perfekta personen när kriser uppstår eftersom jag så agerar lugnt och vet precis vad jag praktiskt ska göra.
Men som sedan alla andra dagar på året är livrädd och måste tänka igen varje liten sak jag gör. Som kan dra slutsatser efter att statistiken som oftast talar sitt tydliga språk, och som gör att jag redan innan det händer eller konstaterats vet vad som kommer sägas. Jag förbereder mig, för att slippa chocken och rädslan, men får istället en hel del nedstämdhet av saken.
Jag blir också ännu mera nedstämd av att läsa hatet som florerar mellan människor, inte hat kring handlingen utan hatet över att se sig själv som jag har alla emot mig. Det speglar så den värld vi lever i, med egocentrisk tänk kring bara jag och mitt. Att vara arg på andra för de inte gör något, medan man själv klappar sig på axeln för att man minsann går och röstar en gång vart fjärde år. Men resten av tiden gnäller över vad: ”Samhället borde” och ”det är … fel”, istället för sitt granska sig själv och ställa frågan kan jag engagera mig i något? Kan jag bli aktiv i någon förening som kan hjälpa till att förebygga? Föreningslivet skriker efter folk, det är alldeles gratis att ge av sin tid istället för att gnälla skiten ur sig över vad samhället borde, men som alla vet inte gör.
Det kostar ingenting att vara vänlig. Det konstar ingenting att delta ideellt inom olika föreningar. Det kostar ingenting att bjuda in till samtal med dina medmänniska. Det kostar ingenting att skratta, det kostar ingenting att ge kärlek till andra istället för hat. Det kostar inget att berömma någon för deras prestationer, djur, frisyr, sättet att vara på. MEN det kan påverka en människas attityd och handlingar på vägen.
Vi lämnar våra fotsteg i sanden på denna jord för ett kort tag, när vinden eller vattnet kommer försvinner våra fotspår. Försök lämna kvar saker på jorden som medför att du blir ihågkommen på ett sätt där andra kommer tänka fina tankar om dig. Bli inte bara något som försvann, bli någon som stannar kvar i andras hjärtan.
Jag har inte velat skriva något om kriget som pågår. Om Ryssland, Ukraina och världen. Helt enkelt för att jag med GAD blir så förbannat skör i sådana här situationer och hamnar i skräck.
För skräck är det, ångesten som slingrar runt i kroppen. Rädslan och paniken, känslan av ett huvud på högvarv och en kropp som är i flykt. Jag fixar inte kriser, jag minns när IS var som värst, alla terrorattacker och hur jag bara mådde skit. Gick efter ett halvår in i väggen, och så kom covid19 för nästan exakt två år sedan och paniken jag känt i det. Jag orkar inte med rädslan, avundas alla som tar det chill medan jag försöker stänga av sociala medier, och undvika att lyssna på nyheterna som skrämmer mig.
Jag är så rädd av mig, livrädd helt enkelt. En äcklig skör individ, en människa utan motståndskraft som inte alls står stadigt i kriser. Jag har inget psyke för sådant här, jag är för svag. Så äckligt förbannat svag!
Det blir inte bättre av att jag kämpar på med maten nu, att jag varje dag kämpar med att bli frisk. Att börja fundera på vad som andra friska har som jag saknar?
Tankarna spinner, som en lop inne i huvudet på mig.
Långa vidriga nätter, långa stunder av osammanhängande sömn där tankarna är överallt och ingenstans. Där jag känner mig som att jag ska kvävas och ändå håller andningen igång. Nätterna när jag hör rösterna inombords högre än någonsin. Ätstörningsrösten som högt talar till mig: ”Idag ska du inte äta…”, eller ”du vet att du blir fet av det där!!!” När det inte är den så hoppar min GAD in och ger mig ångest: ”Tänk på vad du gjort, eller inte gjort. Nu kommer det här att hända”, sedan kommer PTSD:n och säger åt mig allt jag förtjänat. ”Du förtjänade det där vet du, om du inte varit så korkade hade det aldrig hänt”. Så fortsätter de om, och om igen rösterna i mitt huvud. Rösterna som trycker ner mig bit för bit och gör mig mindre för varje sekund. Jag är ingenting värd, och ingenting jag gör är bra nog, jag är misslyckad och kommer aldrig lyckas med något. Aldrig är de tysta mina tre röster inombords, ibland försöker hon… Hon som jag någonstans tror är jag? Min själ att säga ifrån, hon kliver fram och ryter i åt alla rösterna: ”LÄMNA mig ifred!” Då tystnar rösterna för en stund, för att sedan komma ännu starkare tillbaka.
Lite som jantelagen: ”Du ska inte tro att du är något!”. Tänk om någon kunde tysta mina röster, tänk om… Tänk om…
Denna vecka och helg har varit vidrigt lång. Så där lång att den känts som den aldrig ska ta slut. Men där tankarna varit i berg och dalbana. Frågan om vad som hänt och att jag verkar må sämre, och att jag någonstans vet att så är fallet. Jag mår sämre sämst, och ändå förväntas jag bara leva på. Ta mig upp varje morgon och fortsätta livet.
Igår drog jag ut till Kniva. Rev husvagn med Björn och det var roligt. Som en del av mig fick upplopp för känslor i steg med att bit för bit revs från husvagnen. Sedan kom denna dag som söndag och ångesten har gripit tag om mig. Vetskapen om ny vecka imorgon, att varje dag ta mig ur sängen och leva på.
Hur gör man när ens ångest är så stark att man inte vill andas? Hur gör man när man inte vill dö? Men samtidigt tycker det är jobbigt att leva? Hur gör man för att stå emot sina innersta tankar? Hur gör man? Berätta för mig, hur gör man?
När själen mår skit och du inte orkar mera. När du inte vill dö men samtidigt inte orkar kämpa, när ditt inre ber dig att bara ge upp och sluta kämpa. Sluta bara att försöka, ligg kvar i sängen och känn ingenting. Ät ingenting, sov ingenting, gör ingenting. Bara låt dig själv ligga där och låta allt kaos vara kaos, sluta tänka på om du klarar dig eller måste göra saker du egentligen inte vill. Bara känna att man mår skit, utan press på att må bättre. Press från andra som tycker att du kan rycka upp dig.
Det tar sådan tid att få komma till psykiatrin, och jag slussas fram och tillbaka som en trasdocka där ingen känner att ansvaret för mig hälsa ligger hos dem. Min ätstöring, min PTSD och GAD tycker ingen instans att det är deras bekymmer. Där i mitten sitter jag och går sönder för varje dag. Jag orkar inte, vill inte! Äter mindre och mindre men vill hellre prioritera sömnen än maten.
Livet just nu, så förbannat jobbigt med livet just nu!
Jag har velat fram och tillbaka, funderat på om jag ska skriva detta eller bara hålla fingrarna i styr. Ska jag låtsas som att det regnar och låta mitt psykiska mående få vara ifred. Men jag känner att det är omöjligt att hålla fingrarna i styr när hjärnan går på högvarv och jag är förbannad.
Som jag skrev för några veckor sedan har jag nu fått diagnoserna GAD och PTSD. PTSD för traumatiska upplevelser och GAD för att jag upplevt trauman. Inget är alltså medfött eller något jag valt, det har blivit på grund av att livet gett mig käftsmällar och rejäla sådana.
Men sedan jag fått dessa två diagnoser har jag också fått uppleva hur otroligt dåligt bemött man blir inom vården och samhället. Nu är inte mina känslor av värde, nej istället får jag gång på gång en ”lilla gumman” klapp på huvudet med det tydliga budskapet att mina känslor sitter i mitt huvud!
Värst var i veckan när jag säger: ”Jag har varit med om hemska saker.” Och får svaret: ”Alla är med om hemska saker hela tiden, men du som har GAD förstorar upp dem. Du får snart lära dig om grubbelgubben och då blir det bra.” Det kändes som ett hån när jag hörde det där. Speciellt då jag VET att alla inte ens varit med om hälften av vad jag upplevt.
Varje gång jag öppnat upp mig till människor om vad mina ögon sett och vad jag upplevt, så får jag frågan: ”Hur gammal är du?”, ”Men hur har du klarat dig så bra?”, ”Du borde skriva en bok”. Och då är det kanske en eller två saker jag berättar av allt.
Men folk som inget om mitt liv, ska alltid lägga fram den där förbannat kränkande meningen med att: Det finns dem som har det värre. Som att det skulle få mig att må bättre? Som att mitt mående är mindre värt? Och hur sjutton vet personer att andra har det värre?
Jag är förbannad och trött på folk som uttrycker sig och tycker till, när de egentligen bara borde hålla käften.
Bara för att jag har fått diagnoser som GAD, PTSD och ospecificerad ätstörning, är jag inte en mindre människa. Jag har känslor så sluta förminska mig!
Igår var det sista dagen med sjukskrivning, och idag är jag återigen uppe i att jobba 75% som är min tjänst jag har. Livet är alltså från och med idag att vara frisk. Fast egentligen är jag ju inte det alls, egentligen är jag så sjuk att det bara inte går att beskriva men jag måste ändå vara frisk oavsett för så funderar det med sjukdomar som sitter i själen.
Jag var på öppenpsykiatrin i måndags. Jag har inte skrivit om att jag skulle dit, kanske för att jag skräms och främst skäms. Jag skulle aldrig tänka att någon annan skulle behöva skämmas över sin psykiska ohälsa, men när det gäller mig är det alltid annorlunda. Som jag sa till kuratorn jag träffade som gav mig två diagnoser utöver min ätstörningsdiagnos: Jag känner mig äcklig när minnen påminner mig om saker jag varit med om.” för precis så är det. Jag känner mig äcklig när minnena kommer tillbaka, jag känner det som att jag ska kvävas och inte får någon luft. Tar till ätstörningen som min trygga snuttefilt och gräver in mig själv så djup i allt jag bara kan. Jag går från en trettiosjuårig kvinna till ett litet barn på bara några sekunder.
Diagnoserna jag fick i måndags var PTSD och GAD. Tidigare har psykologer inte kunnat fastställa vilken jag har. Men det var alltså så, med alla tester att jag har båda. PTSD och GAD, i dagarna tre har jag smakat på detta. Analyserat och läst på, katastroftankar och obehagliga minnen. Kuratorn sa att det inte är konstigt att jag är så trött, när jag går på fight and flight modehela tiden. Mina psykiska besvär är inte genetiska, nej istället har mina trauman orsakat dessa två diagnoser, och ätstörningen har även den kommit till, lite som ett missbruk. Tänk dig alkohol eller droger, men i mitt fall är den min drog att svälta mig eller kompensera med maten.
Jag försöker nu att ta varje dag som den kommer, det är väntetid på psykiatrin så jag lär få behandling tidigast i vår. Ändå känns det bra, jag kanske kan få redskapen att må bra nu. Att slippa vara trött, rädd och osäker 24/7. Jag hoppas det, jag vill det. Kanske ätstörningarna försvinner då med. I en lyckans värld skulle det vara så, jag önskar så att det blir så.
Jag är sjukskriven på 50%. Håller på att prova högre dos av Fluoxetin och då är risken stor att ens mående blir sämre ett tag. För mig har det väl gått ner en del får jag medge. Jag mår bra vissa dagar och sämre andra. Men mest av allt har jag ett extremt behov av att sova. När jag kommer hem från jobbet runt 12:00 är det som att kroppen ger upp för en stund och jag bara däckar. Sover djupt och bättre än på nätterna.
När det kommer till ätstörningen är den skit, jag har som mål att hålla mig till regelbundet ätande men det gör jag inte. Inte heller är jag speciellt hungrig och frukosten är dagens svåraste mål. Jag har börjat tvångsmotionera igen, och ångesten har medfört ett glänsande fint hem eftersom jag städar som en galning… Det dämpar ångesten att damma och göra fint hemma…
Nästa vecka går jag upp i 75% på min 75% tjänst och så ska jag jobba två veckor för att sedan räknas som frisk… Frisk ja, det är ju i alla fall ett fint ord när det är känslokaos på insidan.
I fredags var jag till psykologen på Dala ABC. Jag gjorde ett test där kring PTSD och läste i journalen efteråt att jag fick 65 i poäng och utifrån att psykologen skulle skriva en remiss, misstänker jag att det är PTSD jag har. Det stod även något om att jag har selektiv ätstöring. Tidigare ospecificerad, antar att det är för att jag använder ätstörningen som medicin mot ångesten. Jag är hellre hungrig än går runt och har ångest.
Berättade att jag inte aldrig ser mig själv ha att värde som människa. Jag kan alltid ersättas och är totalt osynlig. Det är ingen som märker av mig, eller det jag gör eller gjort. Kan ge ett exempel jag var med om för några år sedan. En äldre man ramlar på cykeln, Ingen och jag menar verkligen bokstavligen Ingen bryr sig. Medan jag skyndar mig dit, frågar hur det är och försöker hjälpa honom. Då kommer dem, folk från alla håll och kanter och ska hjälpa mannen. De puttar bort mig som backar. Mannen tackar alla men jag, som var där först? Mig ser han inte utan istället står folk där och tar på sig äran efteråt. Jag backar och går…
Samma sak är det att sitta på fester, alla pratar med varandra och jag sitter där osynlig. Jag tittar på min vidriga tallrik eller dricker mitt glas vin, jag finns men syns inte. Jag kan göra det där lilla extra, men ingen ser att jag gjort det. Jag begär inte att folk ska se mig, men ibland suger det så mycket ur mig att jag beslutar mig för att dra mig undan. Jag vill inte stå i centrum, men jag vill heller inte vara osynlig.
Det är kanske delvis är därför jag älskar att vara hemma och ifred. Att slippa finnas med i det där stora sammanhanget. Alla som klagar på det skadliga ensamarbetet vet de verkligen att sådant skadar alla? För mig är det snarare så att distansjobb de få gånger vi fått det, har gjort mig ännu mer effektiv och glad. Jag har sluppit känna och se allt hela tiden. Kunnat koncentrerat mig på jobbet och mått bra. För mig är det snarare skadligt med icke ensamarbete. Vi talar om att alla är olika, ändå ska vi vara lika och tycka och tänka på samma sätt. Någon säger att: så här ska det vara och alla andra lyssnar.
Det är därför jag känner mig så osynlig, för att jag avviker från det där normala jag sitter inte och syns och hörs hela tiden. Jag orkar inte vara social 24/7, jag tycker om att klara mig själv. Då blir du osynlig, och en obehaglig person som inte ställer sig i ledet och följer tåget på dess raka spår.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
