Värdet som människa, min syn på mig och vem jag är. Under hela mitt liv har jag haft en syn på mig själv som ond. Jag har valt att inte vara med i för många sociala sammanhang och isolerat mig mer och mer. Jobbet har räckt för mig, och synen på mig som människa har varit att människor tycker inte om mig.
Det där sista, människor tycket inte om mig. Det har jag nog alltid tänkt, jag har känt i sociala sammanhang att jag sagt något dumt och arbetat med att analysera människors kroppsspråk så till den grad att jag till sist valt att dra mig undan. Jag har satt mitt värde i mina prestationer och ett misslyckande på ett prov har varit beviset på att jag är urusel. När något hemskt hänt någon jag älskar var min känsla att det var mitt fel.
När Skilla blev överkörd och dog, var jag övertygad om att det var min förbannelses fel. Jag vill inte leva längre, jag gav upp helt och hållet. Bara lät mig släppa min lilla bräda jag hållit mig fast vid under alla år. Släppte den och lät mig själv bara sjunka för att möta botten. Önskade att jag skulle få dö själv, lämna denna jord och göra jorden till en bättre plats utan mig.
Så fick jag sådant stöd av människor som jag inte ens visste om brydde sig så mycket om mig. Fick hjälp att komma i kontakt med kyrkan och en jättefin pastor där. När jag gick till kyrkan sa jag: ”Gud om du finns. Då är det NU du ska visa dig för mig” . Utanför kyrkan blåste en varm vind mot mig, och jag möttes av pastorn i dörren. Vi gick till ett rum och pratade. Jag kände mig så liten där, så ensam och möts av någon som ser mig. Vi pratade och under tiden jag är där känner jag hur en värme sprids igenom min kropp, jag ser och känner hur en hand läggs på mitt huvudet och värmen sprids genom hela min kropp. Där och då kände jag: Jag tror, det finns något mera.
Jag köpte Lizzla och hon ger mig livsglädje. Jag visste också med köpet med henne att jag behövde fortsätta i den tron jag fått.
Så jag började på Alphakurs, där faller så mycket på plats för mig. Jag har alltid känt saker, vetat saker eller haft främmande människor som kommit till mig och berättat om sina liv. Jag har sett det som något knäppt och detta gör mig till konstig. Nu ser jag detta som gåvor, jag har getts en gåva något som hjälper andra. Det är fint, något som jag aldrig förstod varför innan.
Utöver det så har jag börjat be, och igår var jag med om en stor sak för mig själv. Jag gick till Systrar emellan på Lugnetkyrkan. Åt frukost med massor av människor, blev berörd och det kändes fint.
För andra är detta med mat något helt naturligt för mig som varit sjuk i ätstörningar och haft svårt med mat, är detta jättestort. Att jag igår med flertalet av människor tog både kaffe, munk, yoghurt och kex samt åt med andra. Det är enormt!
Jag har en tenta som väntat på bedömning, och för första gången i mitt liv bryr jag mig inte om utgången. Om jag inte blir godkänd så kompletterar jag, och en tenta säger inget om mig som människa.
Flera år av terapi, flera år av sökande. Så hamnar jag i kyrkan bara under några månader och mår så bra. Jag börjar våga släppa in människor i mitt liv. För första gången sedan jag var barn så släpper jag in andra. Berättar om mig själv, jag börjar öppna mig. Under alla år inom psykiatrin har jag vetat att snart måste jag avsluta behandlingen, med kyrkan är det annat där kan jag fortsätta. Jag blir inte lämnad, jag är inte ensam. Jag slänger upp mina bekymmer inbyggt i ett paket till GUD och fångar upp ett lättare i mina händer. Jag börjar må bra, jag börjar se mitt värde.
