Jag har tänkt på en sak ett tag. Ni som läser här vet om att ångest funnits med mig länge. Det har ju främst att göra med att jag är en person med dålig självkänsla men också för att jag tyvärr gått igenom trauman som påverkat mig till att bli den jag är idag. Något som dock slagit mig när det kommer till ångest är hur intressant den beter sig.

För mig är det så här: jag känner hur mitt hjärta tänker en sak medan hjärnan tänker något annat. Det är som att jag är den som är vid hjärtat, men hjärnan? Den är mest där och styr. Kroppen blir som två motpoler som bråkar med varandra. Hjärnan som tänker, men hjärtat som agerar, känner och är jag. Det där fick mig att tänka på något jag hörde på radion för några år sedan, att man börjat tro att vi styrs av både hjärta och hjärna. Tankarna finns i hjärnan men jaget i hjärtat. Låter nog flummigt men för mig blev det väldigt självklart där och då.

Hjärtat på ett embryo är det första organet som utvecklas. Kan det då vara så att jaget, det vissa av oss kallar för själen faktiskt sitter i hjärtat? Medan våra tankar finns i hjärnan. Skulle det i så fall betyda att även om du är hjärndöd så har du fortfarande din själ kvar? Den som känner, agerat och kanske är du? För många är det nog en ganska jobbig tanke. Men för mig? Det känns mer och mer logiskt, när jag ska peka på mig gör jag som nästan alla andra pekar mot bröstkorgen och säger det här är jag. Aldrig har jag väl lagt handen i huvudet och sagt att det här är jag.

Min självkänsla sitter i bröstkorgen, mitt självförtroende sitter mer i huvudet. Min förmåga att lösa saker, sitter i huvudet men mitt känsloliv sitter i bröstet. Jag blir mer och mer säker på att jag styrs av både hjärta och hjärna, och att det nog ska vara så.