Det är ingen hemlighet att jag mått riktigt dåligt väldigt länge. Jag skulle vilja säga att jag mått skit sedan hösten 2019, eller om det till och med var 2018 men är svårt att veta om det var psykisk då eller om allt hängde ihop med mormors cancerbesked och sedan dödsfall.
Hur som helst, för varje dag har jag mått sämre. Kanske jag inte förstått helt varför. Jag har tänkt att all min psykiska ohälsa har berott på min bräcklighet som människa. Men extra skörhet och sårbarhet, jag har ju så länge jag kan minnas mått dåligt. Så kom det då förra hösten, eller sommaren när jag kraschade ihop totalt. Var i konstant stress, sov dåligt och tappade tonvis med hår. Det sista har jag väl alltid gjort egentligen, jag mådde skit. Blev erbjuden dagvård varje dag i tio veckor. Här är jag nu, med avslutad nionde vecka med den tionde som börjar imorgon.
Jag äter sex mål om dagen, och det har hänt något i min kropp. Jag skrattar igen, är gladare. Efter år med magproblem och IBS funkar magen oklanderligt, jag är visserligen trött men på ett helt annat sätt. Mitt tålamod är bättre, jag orkar mera. Tappar inte alls lika mycket hår och har lättare att både fokusera och tänka klart. Jag har för första gången i livet börjat svettas, och fryser visserligen men inte lika mycket. Allt detta på grund av bara lite mat!
Min stackars kropp, i veckan så fick vi patienter göra en lista med då och nu. När vi gått igenom då sägs orden jag nu hört i flera veckor och börjar acceptera: Allt detta är tecken på svält. Jag har alltid haft så svårt att acceptera att jag varit i svält. Är man i svält är man underviktig och ser ut därefter. Det är inte jag, alltså kan jag omöjligt vara i svält. Men veckor av ätstörningsbehandling har fått mig att förstå och börjat acceptera saken.
Jag omvärderar allt, inser hur komplicerad denna sjukdom är. Men jag är på väg mot friskhet och det känns underbart! Samtidigt börjar jag inse i hur dåligt skick jag varit, dagvård är sista steget innan inläggning på psykriatrin… Det är alltså ganska allvarligt hur dåligt jag mått, jag låter det sjunka in dagligen. Vilken tur det är att jag börjar må bra!
Jag är inte den som berättar för mycket. Och nu berättar jag saker, saker jag hållit instängt så länge. Det skrämmer mig, det är som att allt det vidriga bara vill ut. I samband med att jag börjat äta regelbundet, i samband med all ångest och alla känslor så bubblar saker ur mig.
Någonstans har jag lärt mig att hålla tyst, berätta små delar av mitt liv till någon men absolut inte många. Men nu under behandlingen berättas saker och huvudet liksom töms. Det är som att det inte finns plats för både minnen, känslor och hemligheter när kroppen fylls med mat. Maten tar platser och slänger ut mina hemligheter.
Idag fick jag höra återigen, mitt livs mantra: Vem tar hand om dig?! Ja vem sjutton tar hand om mig?! Varken jag själv eller någon annan. Jag fick också veta att det är dags för mig nu att ta hand om mig! Att likt Pippi Långstrump säga åt mig själv på skarpen. Jag måste ta hand om mig själv, jag kan inte längre sparka på den jag är. Det är mitt ansvar att våga lita på att mina tankar inte är sanningar. Så svårt men om jag ska vinna över denna sjukdom, och min inre röst måste jag ta kontrollen och tycka ner ätstörning min lilla Gollum i backen.
Det är dags att bli frisk nu, men det skrämmer skiten ur mig!
Det kretsar många tankar i mitt huvud. Som det faktum att jag är så galet trött, hur kroppen på något märkligt vis bara vill sova, och hur jag har en hunger som skriker obehagligt och högt åt mig. Jag är inte van vid detta, inte van vid att känna att jag måste ha mat och det är nu!
Jag försöker att förstå det där med att känna sådan akut hunger, och tydligen är detta vanligt i kombination med att drömma mardrömmar. Jag gör båda, när man börjar äta kommer hungern och mardrömmarna, något som hänger ihop med att kroppen får energi som den tidigare inte haft.
Stundtals funderar jag på varför denna sjukdom drabbat just mig. Jag får frågan, på orsaken men hur skall jag ens veta? Den har funnits där så länge? Frågor om utanförskap, mobbning men också annat. Men jag har aldrig varit mobbad, eller visst retad men inte mer än så. Däremot har jag självmant dragit mig undan och läste hellre en bok på biblioteket än deltog i grupplekar så som fotboll, hockey, king och annat. Jag avskydde lagsport på idrotten, och har velat prestera på egen hand än i grupp.
Det där förföljer mig nu också, jag föredrar att göra saker själv. Varför vet jag, rädslan i att någon ska skratta åt mig och att jag ska misslyckas har alltid funnits där. Att vara den som medför att laget förlorar är värre än något annat. Jag vet att människor talat om förnedringen i att bli vald sist. För mig är det mer förnedring i att vara så kass att laget förlorat och man står där som den som skapade allas missnöjd min. Eller om man gör bort sig och alla skrattar. Jag ser det inte som att folk skrattar med mig, de skrattar åt mig. Då föredrar jag hellre att vara i min lilla bubbla av ensamhet. Jag vill inte förstöra för andra, så istället kompenserar jag med att vara bäst på allt annat.
Tar milslånga promenader tills det gör ont I kroppen, för beröm av andra. Hoppar på kurser och utbildningar så andra berömmer mig, säger jag till saker när jag egentligen vill säga nej, ställer upp och finns där när jag egentligen inte orkar. En äkta people pleaser är jag.
Att ätstörningen hoppade på mig som min tröstande elake vän är inte konstigt, den ger mig ju orden jag vill höra. Hur misslyckad jag är, och att jag inte förtjänar att skit. Att jag alltid kunde gjort mer än det jag gjort och gör.
Ätstörningen hittade mig, och jag var ett perfekt offer…
Jag mår skit, jag döljer det inte. Finns ingen anledning att gå runt och spela glad och lycklig när man egentligen mest känner ångest och frustration.
I måndags mådde jag så dåligt att magen gav mig en extrem värk. Jag hade så ont att jag ringde vårdcentralen som konstaterade att det måste vara stress. Hela dagen mådde jag skit, så till den grad att jag kontaktade min psykolog på Dala ABC som sa att blir det minsta värre nu MÅSTE du ringa psykakuten. Jag mår alltså rent åt helvete. Värre än jag gjort någonsin innan, och tro mig jag har mått skit.
Det känns också så oerhört orättvist att behöva känna hur livet rasar, ätstörningen som sitter där som en djävul och hökar över mig, berättar att jag inte borde äta. Får mig att känna mig äcklig!
Var på Dala ABC idag och fick veta att jag ska fortsätta. Helt enkelt därför att jag inte är i bra skick just nu. Ätstörningen har tagit över mycket och den i kombination med min psykiska ohälsa och PTSD gör inte att jag mår något vidare alls.
Känslan av stress och funderingar kring vad jag vill i livet? Och sedan vetskapen om att på måndag ska jag på det förmodligen jobbigaste mötet i hela mitt liv. Jag ska börja gräva i min förmodade PTSD och där ska jag kämpa i ensamhet.
Dessutom är jag så typisk missbrukare så det är vidrigt, hör hur jag förvränger sanningen för att skydda mitt missbruk. Försöker att hålla fast vid saker som hjälper mig att kompensera samtidigt som en annan del av mig försöker kämpa emot. Jag är rädd för att bli av med mina kompensationsverkyg. Först vågen, sedan promenaderna, sedan svälten, laxerande livsmedel allt som jag vill hålla kvar som plockas bort en eget en. Klart jag försöker hålla kvar vissa saker ändå, som mobilens stegräknare som jag är livrädd att bli av med. För då kanske jag går upp i vikt! Vidriga skitsjukdom!
Jag vill inte dö, jag är livrädd för döden. Men jag orkar inte leva med dessa känslor! Det är så vidrigt, jag famlar runt i ett ivinnerligt mörker och greppar halmstrån, drömmer om något annat. För att må bra! För att slippa må så här! För att sluta vara ätstörd och lida av min förmodade PTSD.
Jag sa dessa ord till psykologen idag: Jag drömmer om att om fem år, kunna gå på stan utan att tänka att folk tänker att jag är fet. Jag vill kunna äta en fika på stan, utan att tänka på att människan vid bordet bredvid tänker: varför äter hon det där?! Jag vill kunna äta mat i lunchrummet på jobbet utan att tänka att någon tittar i min matlåda och bedömer min mat.
Mitt förbannade huvud som tar över allt för mig. En tanke som säger att, och tankar är inte sanningar. Så säger psykologen till mig. Om det bara var så! Om jag kunde slippa att tro att alla jag möter tänker på att jag är fet!
Som i lördags på stan när en kille från Actic stoppade mig och frågade om jag ville vara med och vinna ett års gratis träning på Actic. Min tanke var och är: ”Klart han stoppade mig, och tänkte hon är så fet så hon behöver träna!” Psykologen sa: men det var en tanke du hade. Han sa ingenting om det. Nej det gjorde han inte men så känns det. Allt med vikt handlar om mig, alltid hela tiden. 24/7, det tar aldrig slut. Jag har varit i detta helvete varje dag sedan tolv års ålder. Varje dag! Varje sekund och varje minut. Fet, fet, fet och fel, fel, fel. Aldrig nöjd och alltid på väg, ett evigt kuggade hjul i min hjärna.
Jag har haft samma tanke i flera dagar nu. Ni vet det där om att bli vald sist eller inte alls. Det alla skolor, idrottsföreningar och andra aktiviteter idag är så väl uppmärksammade över. Att det aldrig ges rätt till att barnen eller ungdomarna själva ska få välja lag, utan det är den vuxna som styr.
Men samma vuxna person som är så medveten kring detta med barnen, kommer helt utan tanke göra exakt samma sak mot vuxna.
Nu tänker du, vad menar hon nu?! Jag ser det så ofta, upplever det och vet paniken som uppstår inom mig. Jag har aldrig tidigare pratat om varför just After work, resor med jobbet och övningar för att stärka arbetslaget är saker att undviker och avskyr. Men så här är det, när dessa saker ska ske så kommer vi till momentet val av människor.
Jag har aldrig tidigare pratat om varför…
Vuxna grupperar sig snabbt, bestämmer vilka som ska dela rum. Bestämmer vilka som ska ta bilen tillsammans, bestämmer sig för att köpa en flaska vin och dela på. Har beslutat sig för att ta ett bad, basta eller promenad. Under övningarna säger ledaren åt personer att ställa sig två och två och där blir alltid något över. Ledaren märker det sällan, och gör hen det så blir det ett skratt och frågan ”Vilken grupp kan tänka sig vara tre.” Där är du tillbaka i samma känsla som barn, när du blev vald sist till laget för alla visste att du var värdelös…
Som vuxen ska vi acceptera denna känsla. Jag vet inte hur många gånger jag trots förnedringen, ledsamheten och rädslan sagt till mig själv efteråt. Att det gör någonting, jag är vuxen och tycker ändå sånt här är tråkigt. Det är inte min grej, klart alla andra grupper sig de är ju vänner och umgåtts i många år. Jag försvarar och förminskar mina egna känslor till fördel för något som gör ont. För VUXNA ska inte känna den känslan.
Men det gör ingenting jag tycker ju ändå inte detta är roligt.
På ett sätt är det som att jag vaknat, ser saker med andra ögon. Ser ett system där vi gång på gång gör olika saker mot olika människor. Vi värderar fortfarande folk efter bäst och sämst. Klart det är så många vuxna som känner sig osynliga, utan vänner eller mår psykiskt dåligt när vi får uppleva barndomens tillkortakommanden om och om igen. Förminska vad vi känner genom att försvara ett oförsvarbart beteende. Det gör lika ont att bli vald sist som inte alls, oavsett om du är ett barn eller vuxen. Det gör ont för du är inte en del av flocken du är osynlig och tillför inget av värde för sammanhanget. Att leva med den känslan borde vi inte låta någon göra… Låt aldrig en kollega eller vän råka ut för att bli vald sist. Låt aldrig en kollega eller vän glömmas bort, det gör så ont! Så ont att varje del av kroppen faller i bitar, men hen kommer inget säga om saken. För vi har lärt oss att den känslan inte är acceptabel som vuxen.
Det intressanta med kommentarerna jag får av att skriva om att ha ätstörning som vuxen är hur lätt vissa tycks tro att det är att bli frisk. Jag antar att det handlar om att när det kommer till barn och ungdomar med sjukdomen som går behandling så får de hjälp, blir friska och ”släpps fria”. De återgår till att äta som innan ätstörningen och någonstans ser världen på saken som att det var ett lätt sätt att bli friska.
Riktigt så funkar det ju inte, även unga hamnar lätt tillbaka i samma mönster igen även om det kanske inte är lika synligt alla gånger.
Men jag skriver främst om att vara vuxen med ätstöringar och de kommentarer jag får är så intressanta. Bland annat har jag fått höra nu när jag mår som sämst: Jag trodde du skulle må bättre av behandlingen och bli frisk! Inte sämre! Samt: Hur var det innan ätstörningen? Dessa två frågor/kommentarer har jag funderat på i några dagar nu och tänkte besvara utifrån mig själv.
Varför mår jag inte bättre av behandlingen?
För mig är detta ett tecken på att jag äntligen håller på att bli frisk. Förra gången jag gick behandling (2019) så var jag på det som kallas för dagvård en dag i veckan. Det var gruppsamtal och gruppövningar, och även om jag åt efter matschema så var jag lågt ifrån frisk. Jag gick med mantrat att: ”Jag inbillar mig bara, jag är inte sjuk.” eller att alla andra var i värre skick än mig själv. Ansåg inte att jag hade rätt till behandlingen, och trodde hela tiden att de skulle kicka ut mig från Dala ABC.
Jag märkte dock redan förra våren när covid19 kom att detta är ohållbart, ett år efter behandlingen så var jag återigen i samma mönster. Vaknade på nätterna för att gå upp och väga mig, ville ta långa promenader av fel syfte. Hade helt tappat matrutiner, tänkte på vikten 24/7 och ifrågasatte återigen min karaktär och mig själv som person. Så jag gjorde en egen anmälan för att skrivas in på Dala ABC och ätstörningsbehandling igen. Denna gång fick jag komma till en psykolog som genast såg min problematik. Jag har sedan gått hos en näringsfysiolog sedan i januari, samt nyligen en arbetsterapeut och nu senast fått psykologmöte. Samtliga hjälper mig på olika sätt, denna gång har jag dock verkligen till skillnad från förra gången börjat förstå att: jag är värd behandlingen. Och framförallt börjat förstå sedan ungefär tre veckor att jag är sjuk! Det har fått mig att må sämre, för innan har jag haft som två röster inombords. Den logiska som förstått att det jag gör: inte är normalt! Men också min lilla ätstöringsdjävul som sagt att: ”Du bara inbillar dig. Allt detta är normalt! Håll kvar vid mig!” Denna insikt har fått mig helt ur spel, och därav gråter jag mycket. Är uppstressad, rädd och osäker! Jag är inne på okänd mark och mår därav sämre.
Min läkare på vårdcentralen sa i höstas: Tänk dig att din ätstörning är som ett missbruk. En alkoholist kan ta bort alkohol ur sitt liv, men du kan inte ta bort ditt missbruk eftersom maten måste du hela tiden äta. Det betyder att jag med min ätstörning eller om man vill kalla det missbruk lever med att hela tiden utsättas för det som på ett eller annat sätt gör mig sjuk. Därför mår jag nu sämre, jag äter regelbundet och äcklas av mättnadskänslor som varit förbjudna för mig. Jag oroas för att det jag gör påverkar behandlingen, får inte använda min våg vilken får mig livrädd att jag ska gå upp i vikt.
Man skulle kunna säga att jag går runt med konstant stresspåslag eftersom jag utsätts för en form av psykisk tortyr dagligen. Därför mår jag sämre nu, men med allt detta kommer också en tid när jag kommer att må bra. Det är från botten men måste få fart för att ta sig upp igen. Det är inte farligt att befinna sig på botten en stund, även om det känns som att jag ska drunkna.
Vem var jag innan ätstörningen?
Den här frågan är skitsvår, för många så är detta så självklart. I pappren från inskrivningen står dessa ord också: ”Tanken är att du ska äta som innan ätstörningen.” Men min ätstöring har jag haft så länge att minnet av något annat finns inte. Ju mer jag grubblat på senaste tiden, desto mer vet jag när den bröt ut. Jag var tolv år gammal och satt på ett plan mellan Kreta och Sverige. Framför mig hade jag en påse, och jag började tala om för mig själv i ett mantra: jag är tjock, jag är värdelös, jag är tjock, jag är värdelös. Till slut kräktes jag rakt ner i den där påsen. Sedan var det igång. Jag började åka inlines varje dag den sommaren, simmade fram och tillbaka på campingen i Orsa. Åt mindre och mindre, samt ställde mig på vågen. Kom tillbaka till årskurs 6 och fick höra hur smal jag blivit. Efter det var ätdjävulen och jag bästa vänner, han har peppat mig i varje litet steg jag tagit i 25 år! Hela min ungdom och vuxenliv. Jag vet ingenting annat, och när jag får frågan om livet innan ätstörningen så kan jag inte svara på frågan. Det finns ingenting innan, varken matmässigt eller psykiskt.
Det är därmed skillnad på att: besluta sig för att bli frisk. Mot att verkligen bli frisk, för likt en missbrukare som tagit droger eller alkohol i lika många år och därmed missat saker. Har även jag gjort det. Jag har tackat nej till fester för att ätstörningen talat om att: du är för tjock för att gå dit. Jag har dragit mig undan från vänner för att: Du vill ju inte visa upp att du är tjock för den vännen. Vad ska hen tänka. Jag har slängt mig under kuddar, filtar och jackor för att dölja min kropp. De första tankar som kommit upp vid ett möte med nya eller gamla bekantskaper är att: de kommer tänka på hur du ser ut! Håll dig undan!
Det är mina långa svar på era två frågor, men viktiga svar för ökan förståelse kring varför jag fungerar som jag gör.
Kände när jag valde bilderna ovan att: ”Ska jag visa det som får mig glad, i ett inlägg med min värsta kamp just nu?” Skilla gör mig glad på så många plan, jag mår bättre på det psykiska planet på ett sätt som tidigare varit svårt att tänka att jag skulle komma till.
Men det är fortfarnade en del som håller mig kvar, som i ett järngrepp absolut inte släpper min förbannade ätstörning! Det gick så bra där när jag gick på Dala ABC, men jag känner hur regelbundenheten tappats och hur jag börjat hetsäta rejält igen. Igår när jag kräktes (av andra orsaker än ätstöringen. Det är ytterst sällan jag kräks) så kände jag den där tillfredsställningen efteråt. Precis samma tillfredsställelse jag kände på fredagen när mitt enda intag av något på hela förmiddagen och fram tills klockan 14:00 var en Pepsi Max… Sätt dess utom till min promenad jag gjort på detta som inte bara gav mig en kick av välmående för att det var trevligt, utan även efteråt gav mig inre beröm över: ”Fatta vilken kontroll du hade idag. Magen kurrar och du är helt slut, kroppen har precis slutat känna sig hungrig också. Bra jobbat!”
Samtidigt som jag riktigt kan avsky hur jag håller på med svält, hetsätning och liten dos av tvångsmotion. Ska man då tillägga att jag brottas mellan ätdemonen och ätängel. Där ängeln säger den totala motsatsen: ”Det här är inte rätt väg, du vet att för att bli frisk måste du äta precis som du fick veta under behandling. Du vill inte det här…”
Mitt ätstörda beteende är extra jobbigt just nu eftersom det är höst och då pratar människor alltid med varandra om: Hur mycket man gått ner i vikt, hur man förändrat sitt liv. Att man nu slutat med ditten och datten.
Ätstöringar är som ett missbruk i alla fall i mitt fall. Ett missbruk där maten är drogen som jag hela tiden har en kamp mot. Men medan en missbrukare kan gå på behandling och välja att aldrig mer ta sin drog, så kan jag aldrig göra detsamma för min drog är livsviktig för att leva med.
Undrar om någon ens fattar vad jag skriver just nu. Jag behöver få ur mig detta. Så trött på mina ätstöringar! Jag tänker också om endagarsvården jag fick varje tisdag i 8-veckor var fel för mig. Jag kanske skulle haft dagvård varje dag i 10-veckor, jag har ändå varit fast i mina ätstöringar sedan jag var 7-8 år! Det är nästan hela mitt liv!
Så vad har jag då för variant tänker du? De flesta tror ju att aningen har man aneroxia eller bulimi. Men ätstöring är så mycket mer, den kommer i alla former och färger skulle man kunna säga. Du ser inte vem som har en ätstöring. Vissa av oss är extremt smala, andra är kraftigt överviktiga, sedan finns det alla där emellan också. Jag märker så ofta att många tror att man måste vara smal för att vara ätstörd. Det kunde dock inte vara mer fel, men vi är ju tyvärr upplärda att det bara finns två typer av ätstörningar.
Min diagnos heter ospecificerad ätstöring. Jag har ingen utan istället allt! Jag är inte på väg att dö av näringsbrist men däremot mår jag skit och har svårt att inte äcklas och få ångest när det är dags för mattider. Det är vad jag behöver jobba med.
Så i veckan tog jag steget igen och kontaktade Dala ABC för att få lite hjälp. Jag tänker att man kanske kan få några råd i alla fall.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
