Vissa dagar är skitdagar, och denna dag är en sådan dag. Först kändes allt så bra, sedan blev allt bara skit. Det var pizza på dagvården, oroligt jobbigt eftersom jag inte ätit det på länge.

Innan det hade jag mitt enskilda samtal och kände mig helt slut efteråt så la mig och sov. Fick ont i ryggen, kände mig bara fet och funderar på vad jag väger. Känner mig också som att det inte kommer fram varför jag inte vill veta min vikt. Jag är inte redo för saken, eller jag kan absolut men då kommer alla dessa veckor vara förgäves. Vikten är förbannat viktig för mig, det som bara är siffror är för mig hela jag. Dessa siffror står för värdet av min kropp, varje millimeter på min kropp.

Precis som när jag ställer mig vid spegeln på morgonen, tittar på min kropp och säger usch… Det hänger ihop mitt förbannade kroppsförakt.

Dagen har varit tung, ledsam och lång. Jag ska försöka att sova nu kanske morgondagen känns bättre.

En fråga jag ställde mig igår är vad saknas i mitt liv som andra har. Eller liv? Kanske mer kropp? Vad är det jag avsaknar som andra har? Det var semlor på Dagvården igår på Dala ABC och när jag kom hem efteråt kände jag mig så tom. Som att jag totalt saknade redskapet för att ta hand om denna semla jag ätit.

Genom alla tidigare år har jag vid semlor, tårta, bakverk, godis, snacks eller utemat kompenserat. För er som inte vet vad kompensering innebär så är det alltså ett sätt att göra sig av med maten. För vissa görs det genom kräkningar, för andra genom svält, för någon annan kan det vara genom att motionera och ja sedan finns det massa fler metoder. Själv så har en semla handlat om att svälta mig och/eller att motionera bort den. Oftast i kombination, att svälta och motionera har varit mitt sätt att ge mig denna sak.

Men igår var alltså första dagen när jag fikade utan kompensering. Jag åt mina mål och kände mig så tom, som att något saknades och jag stod helt utan redskapen att hantera livet.

Det fick mig så klart att återigen fundera på vad jag saknar som andra har? Andra som kan längta efter god mat och fika. Andra som kan känna att det är livets goda. För mig har alltid sådant stått för ångest och en känsla av att måste göra mig av med. Vad är det för något jag saknar? Och kommer jag en dag att känna som ni som inte känner behovet av att kompensera bort godis?

Tankar, och tankar. Just nu är fokus mest här på ätstöringen, den är ju det mesta av mitt liv just nu. Jag är lite som en guldfisk i en skål, simmar runt i min lilla ätstörda hjärna och försöker hitta vägen ut. Vägen ut mot ett nytt liv, ett okänt och skrämmande fritt liv.

Igår gick jag till laboratoriet på Falu lasarett för att lämna blodprov. Mitt problem sedan ett par veckor är att kroppen bokstavligt talat viker sig.

Gång på gång har folk sagt: Det är ångest! Men inom mig har jag känt att, nej där är något annat. Ångest vet jag hur det känns, detta är något helt nytt. Går jag upp för trapporna måste jag stanna, pulsen ökar och det känns som jag ska falla ihop. Går jag från mig till Dala ABC viker sig benen och jag måste stanna och andas. Jag är så andfådd att jag tänkt att: Vart fan är min kondis?! Självklart tar ätstörningen sin chans att leva livet, den har talat om för mig hela veckan hur fet jag är och att det märks tydligt på min dåliga kondis.

Tidigare har jag hört som Gollum men senaste veckan har ätstörningen bytt röst och jag hör istället en tonåring. En tjej som ifrågasätter varje förbannad tugga jag tar, när vi har vila på Dala ABC så ligger hon efter lunchen och pickar på mig och talar om vilken idiot jag är som ätit. Man blir alltså helt fast i sina tankar, och i huvudet känner jag hur fet min kropp blivit av dessa veckor med behandling.

Jag bävar inför att komma tillbaka till verkligheten utanför. När jag ska möta vänner, bekanta, kollegor och släkt som kommer tänka vilket fetto jag numera är. Hur jag gick från ett till ännu mera. Tänk om jag kunde sluta tänka ut vad andra tänker?!

Igår när jag lämnade blodproverna, tänkte jag: ”Nu undrar de varför detta fetto ska på Dala ABC. Hon ser ju inte sjuk ut, vad fan ska denna bluff ta upp en plats där för?”

Så spinner tankarna iväg, precis som dagen innan när jag utmanade mig själv att med familjen äta ute på Basta. Jag tänkte att folk runt mig nog ansåg att jag inte borde äta alls…

Tjockkänsla, om folk kunde förstå den vidare känslan av att expandera i huvudet av en brödbit, yoghurt, middag…

Hur som helst fick jag svar på mina värden. Jag har 7 i ferratin, innan jul var det 11. Under 10 räknas det tydligen som anemi/blodbrist. Jag hade dåliga levervärden och högt crp. Kan ju förklara varför jag mår som jag gör. Det är alltså inte bara fett som får mig sjuk utan det är en del kroppsligt också…

Jag är sedan cirka en vecka nedstämd. Orkar verkligen ingenting och känner mig ledsen. Maten känns jobbigt, och det känns som att min ätstörning skriker i huvudet på mig. Som att den verkligen är där och på mig 24/7. Stundtals känns det som att rösten är värre än någonsin, att ha någon som skriker på dig att du är en idiot som sväller upp, går upp i vikt och kommer få ett helvete hela sommaren. Samtidigt som hela kroppen skriker efter att påbörja långa promenader och svält igen, så ska man äta. ÄTA när man helst inte vill, vi fick risifrutti som mellis igår, jag kände paniken. SYLT! Först lingonsylt dagen på tisdagen, sedan blåbärsylt på onsdagen och även lingonsylt till maten och så förmodar jag att det är sylt idag torsdag, eftersom sjukhuset serverar pannkakor.

Mitt humör dalar, ena stunden är jag äckligt irriterad. Andra stunden sur, och tredje stunden lättstött och ledsen. En riktig berg och dalbana, ledsamhet visar jag inte utåt så klart. Men däremot allt annat.

Hur gör man?! Hur står man ut! Halvvägs nu och en månad kvar att kämpa, det är ingenting. Vissa dagar vill jag bara ge upp, kanske var det käftsmällen i fredags när vi hade kunskapskola kring ätstörningar som fick mig ur fas. Jag har känt igen mig i allt, men att diskutera hur tankarna går i huvudet var en rejäl smäll. All tid jag lagt ner på att tänka på min vikt, min kropp. Alla ÅR, MÅNADER, DAGAR, TIMMAR, MINUTER OCH SEKUNDER där jag tänkt att jag ska föra saker: ”När jag gått ner i vikt.” Det gjorde ont, hur mitt liv varit på paus sedan jag var tolv av längtan att gå ner i vikt.

Det tampas jag nu med, och det känns tungt. Riktigt tungt, så pass tungt att det är skitsvårt just nu.