När jag var liten lekte jag med Lego Fabuland. Så när jag satt på Tradera kom de gubbarna upp samt även några figurer med fragglarna. Jag kunde inte låta bli att handla! Nostalgi på hög nivå!
Barndom
Visar: 1 - 10 av 14 artiklar
Att återfinna barnbestick Disney med Musse Pigg.
När jag var liten gav min mamma mig barnbestick med Disney på. Det var en kniv med Kalle Anka, en gaffel med Mimmi Pigg och en sked med Musse Pigg på. Skeden försvann och sedan dess har jag velat ha tillbaka den. I trettiofyra år har jag funderat på min sked tills jag såg den tillsammans med en gaffel och kniv med Musse Pigg på. Jag la ett bud och vann, nu är skeden hemma igen.
Jag känner alltid mig som han farbror i barnboken Hattjakten när jag får tillbaka saker från min barndom. Det gör mig hel igen, som att jag själv får välja vart det tog vägen. Ren och skär glädje! En sked med Musse Pigg som varit försvunnen men nu tillbaka, om än inte helt samma men definitivt lika!
28 år utan en pappa.
Idag har det gått 28 år, någonstans inom mig känns det som år som är svåra att förstå. För 28 år på den här dagen lyste solen som idag och det var lördag. För 28 år sedan på denna dagen cyklade jag till min kusin för att leka. Denna dagen för 28 år sedan skulle jag spela Bingolotto som på alla andra lördagar. Denna dag skulle dock inget vara som förut. Det ringde på dörren och prästen stod där i solljuset som lyste upp vårat trapphus. Jag ropade på mamma, och ser hennes kroppsspråk förändras. Några minuter senare skulle jag få veta, min pappa hade dött i en bilolycka mellan Våmhus och Bäcka. Vetskapen om att vi brukade bada där vid Bäcka som barn, och att jag aldrig gjort det igen får mig ibland att undra över hur det varit att åka dit?
I 28 år har jag levt utan en pappa. Minnena bleknar för varje år, ibland vet jag inte om det jag minns är dröm eller verklighet, eller återberättande som jag kommer ihåg bara för det.
Men en sak minns jag, och det är dagen han dog. 28 år har gått och det är många år för ett barn som var 9 år när hennes pappa lämnade jorden.
Att lita på någon eller något.
Jag kan inte minnas en tid när jag vågade lita på någon eller något i livet. Jag minns så väl en tid när jag trodde att jag blev straffad för livet. Om man som barn blir sviken av vuxna på ett eller annat sätt, sviken av vänner och sviken av livet. Försvinner tilliten till människor och allt sådant som borde tas förgivet.
Jag känner mig sviken just nu, åter igen sviken av den där världen av vuxna jag numera är en del av. När barnets fantasier och drömmar slits från allt det som borde finnas där naturligt. Jag lyssnar på ljuden av mitt inre som talar till mig ”Lita aldrig på något eller någon. Inte ens när du tror allt är okej. Tro aldrig livet är så enkelt.”
Vissa av oss får fler prövningar än andra, vissa av oss ska kämpa oss ovanför ytan längre än andra och ibland känns det som denna kämpande lust bara tröttnat. Ändå kämpar sig jaget kvar, den där som aldrig vill ge upp trots att varje muskel, varje del av viljan ber dig ge upp. Men jaget kämpar vidare, jaget som jagar själen i en vandrande livsvandring.
Att ifrågasätta är inte att trotsa.
Förändringar i livet, ibland tänker jag på min resa genom livet och hur jag utvecklats. Ibland funderar jag på om man utvecklats bakåt i vissa fall. När jag var yngre stod jag gärna upp mot saker jag inte tyckte om. Orättvisor och vägrade hålla tyst när saker och ting var fel. Jag kände en stor irritation mot att vissa fick privilegium medan andra fick det sämre. Jag ansåg även att vissa saker lite var som ett straff, och kanske det många gånger var så att skolan straffade vissa elever också. Jag minns fortfarande en lärare på skolan, som vid detta tillfälle var i våran klass som ”vikarie” en stund när vår lärare gjorde något annat, under den här lektionen satt en annan elev och kallade en klasskompis för tjockis och bad min klasskompis ”åka hem”. Efter upprepade gånger utan att läraren reagerade. Jag fick nog och sa då; MEN är du så smal själv då? Du kan väl gå hem du med! Skillnaden här emot när denna elev sagt detta till min klasskompis om och om igen var att läraren genast reagerade och bad mig hålla tyst. Varpå jag ifrågasatte läraren med? Varför har den ena rätten att säga denna sak upprepande gånger, men jag får inte svara emot? Läraren blev skitarg och lite senare under dagen fick jag en stor utskällning av min ordinarie lärare som berättade att jag varit uppnosig mot vikarien och att jag skulle få två råd: Tvätta munnen med två och vatten, och ta hand om dig själv och skit i andra… Jag minns än idag hur upprörd jag kände mig över saken, för det var så uppenbart att den ena eleven fick göra vad denne ville medan jag gjorde fel som inte såg på när den andra blev utsatt för kränkningar.
Även genom resten av min skolperiod råkade jag ut för såna här saker när jag stod upp emot orättvisor, jag har hela livet mått förbannat illa av hur andra beter sig men eftersom man återupprepande gånger fick negativ respons på att säga ifrån, blev jag tillsist som alla andra… Jag har slutat stå upp emot saker som känns fel. Ibland undrar jag dock över saken? Medan jag inombords skriker efter att få ryta ifrån bland andra i min egen ålder eller äldre så tiger jag för det är det mest önskvärda beteendet. Men frågan är ju till vems nytta man gör detta? Varför tiga för att slippa utsätta andra för obehagliga situationer när man ifrågasätter felaktiga ”beteenden”?
När lärare genom min skoltid skrattande sagt; Du borde bli politiker med såna starka åsikter, har jag känt piken i uttrycken. Men kanske det är så, jag borde kanske blivit politiskt aktiv. För jag avskyr orättvisor och känner en ganska stor ovilja mot att hålla käften, när munnen egentligen bara vill vräka ur sig massor av saker för att sluta bita ihop och inte reagera!
Att palla äpplen.
Igår när jag gick förbi ett äppelträd fick jag stor lust att bli barn och palla äpplen igen. Inte för att jag kan äta äpplen då jag är allergisk, utan för spänningens skull. Tänker ibland hur kul det var att vara barn och reta gallfeber på arga människor. När man blir äldre försvinner alla arga gamla människor? Undrar varför?
En text från det förflutna.
Mamma skickade denna till mig för några månader sen. Hon hade förmodligen hittat den hemma hos sig. Det som stack till i hjärtat på mig när jag läste den var hur jag i mitt lilla hjärta endast två år äldre än William kunde känna mig så himla olycklig. För det går att läsa ut så tydligt i texten. Jag vet inte om denna skrevs på skolans datorer eller om jag skrev denna på datorn jag fick låna av mormors bror. Det var nämligen inte vanligt med datorer hemma när jag gick i femman. Men ändå, det känns som en annan tid, en liten tid när jag var så trasig utan att någon förstod det. Jag delar denna, kanske är det fel av mig? Eller så är det okej att dela tankar ur det förflutna för att förstå vem jag en gång var.
Att förstöra någons självkänsla är ett brott, med en oskyldig gärningsman.
Jag inser att jag lät hemskt negativ i morse. Jag får egentligen dåligt samvete för saken eftersom negativa tankar är mindre roligt att tampas med. Jag vet även att många säkert stör sig på den sidan runt mig och ifrågasätter saken. Jag har en dold ångest inom mig som få känner till, den dold ångest som kryper sig på mig när jag är tvungen att utsätta mig för saker jag inte kan. Såna saker som gör att de andra kanske uppfattar som ovilja egentligen handlar om självkänsla och en oerhörd känsla av att vara så dålig att jag inte är värd ett skit. En känsla av att alla runt mig kommer titta på mig och tänka den där idioten. Den känslan hon skapade hos mig och som fått växa och växa. Den känslan som tagit så mycket plats i mitt liv och som skadat allt för mycket av de som skulle kunna varit bra. Jag ställer mig fortfarande frågan inombords när jag ser barn, varför gjorde du så mot mig? Varför tog du ifrån mig nyfikenheten, min känsla av att våga? Varför ville du så gärna ta den ifrån mig? Var det värt det för dig att förstöra en liten människas självkänsla? Att mobba ett barn så mycket att hon fortfarande i vuxen ålder mår dåligt när hon utsätts för saker hon upplever att hon inte kan, eller HELT enkelt verkligen känner att hon aldrig kan?! Att höra dagligen i skolan vilken idiot man är, att vända mina vänner emot mig. Att hånskratta och kritisera varje liten sak jag gjorde, vara sarkastisk och elak och bara berätta om mina svagheter inför alla andra och öppet mot mig det har skadat mig. DU har skadat mig! Jag avskyr när folk ger mig blickar, jag mår skitdåligt och får alltid dåligt samvete tack vare dig. Jag vågar inte ställa upp på nya saker och känner bara hur fel jag gör. Jag blir helt handlingsförlamad tack vare dig. Du som skulle lära mig saker i skolan, du som skulle vägleda mig mina första tre år i grundskolan du talade istället om för alla; Lek inte med henne, eller nu har du Madeleine lärt din kompis att inte tycka om gröt. Du skriver fult Madeleine. Du hade räknat fel på böcker och en elev blev utan bok, du tog då min och gav den till den eleven som var utan med orden; Du är så dålig så du behöver ändå inte den här. Du hånskrattade när jag läste Hattstugan inför klassen och suckade och sa att; Madeleine är den sämsta eleven i den här klassen. Jag gick i ettan och hade precis börjat knäcka läskoden. Du gav mig en dålig självkänsla som fortfarande ligger kvar, tre år av grundskolan som la sin grund i att jag slutade tro på mig själv helt. Jag slutade kämpa på mellanstadiet, på högstadiet gav jag upp och på gymnasiet hade jag ingen anledning att vara där. Jag fick William som blev min sporre i studierna och han visar vad jag kan. Men jag brottas dagligen med att känna mig mindre än alla andra, varje dag tror jag att ALLA runt mig tycker att jag är en dålig idiot. Alla runt mig som inte är inom familjen så klart, jag tror att alla egentligen tycker att jag är skitkass och egentligen hånar mig.
Idag när jag satt vid datorn kände jag mig bra, jag visste vad jag skulle göra om en orolig. Sen skulle mina uppgifter bytas och det blev kaos för det här kunde jag inte. Jag kände bara hur alla förmodligen såg också vilken sopa jag är. För precis så kände jag mig, medan andra som inte kan ruskar av sig saken inom ett par minuter får jag en spärr och en panik som växer inom mig. Jag vill fly, jag vill gråta och springa därifrån. Jag känner mig som jag inte kan andas. Idrott är en sån sak som jag hatar mycket tack vare att det kräver prestation och att visa upp sig. Du ska kunna visa att du är bra och kan, du får inte vara livrädd inombords. Jag får panik av sånt, jag vill inte göra saker jag inte kan för då kommer hennes ord om och om igen i mitt huvud ”du är dålig, du kan ingenting”. Att du var min lågstadielärare och förstörde mig så det kan jag aldrig förlåta, jag vet att hat är ett starkt ord. Men under mina tre år på lågstadiet lärde du mig att hata. Hata både dig och mig själv, jag undrar om det var värt det? Var det värt att ta bort allt från mig? Förmodligen påminde jag dig om någon från ditt förflutna men det gav dig aldrig rätten att förstöra mig.
Detta är ett öppet inlägg om dig, du som förstörde en stor del mig.
Idrott och hälsa, de förflutnas spöken talar till dig.
Medan jag stod och grejade med håret nyss kom ett spöke och talade till mig genom ljudet av hårtorken. Jag hamnade i idrottsalen på min låg och mellanstadieskola och kände samma klump i magen som jag kände vid varje idrottspass vi hade. Jag avskydde idrottssalen och fortfarande som vuxen får jag ångest varje gång jag befinner mig i idrottssalar med ribbstolar, basketkorgar, linjer och allt de som påminner om den ångest som idrott gav mig under hela skoltiden. Eller ja under hela skoltiden jag gick dit tills jag insåg hur underbart skolk kunde vara…
Jag förespråkar inte mina livsval och ser mig inte alls som en förebild för den jag varit, dock är mitt förflutna något jag lätt knyter an till jag minns och kan därmed förstå och känna som de elever jag har. Jag minns idrotten och dess hemska tid när jag verkligen mådde ILLA varje gång jag visste att idag har vi idrott och hälsa. Jag minns lättnaden när man råkat glömma idrottskläderna innan man var så stort att man gjorde det medvetet. Jag minns hur underbart det var att SLIPPA vara med, för jag hatade idrotten. Jag verkligen minns den där hemska känslan och klumpen i magen när läraren kom fram med sina band och delade in oss i lag eller ännu värre de gånger läraren lät ELEVERNA välja lag! Jag var den som blev vald mot slutet, kanske inte allra sist men något åt de hållet. Jag som hade astma utan att veta om hade djävulskt svårt att hänga med i de där springa sakerna, fan det kändes ju som LUFTEN skulle ta död på mig, jag kunde inte andas! Dålig kondis och du måste träna mera, jag hatade skiten och önskade många gånger bara att idrottssalen skulle brinna upp… Så lyckligt lottad var jag så klart inte… Utan istället led man, led av att vara med i spökboll och de buande rösterna som blev när man var sist på plan och de ”äntligen” träffade en så man leken var slut. För alla ville ju ha ut de bästa först och vi som var sämst var ju även de som sedan ansågs av laget som den som gjorde att vi förlorade. Jag hatade verkligen idrotten, det enda jag minns var lite kul var när vi hade redskap och fick snurra i ringar och runt stång. Då tyckte jag det var kul! Hinderbanor och sånt, men gruppsporter. Jag mår fortfarande illa när jag ser på fotboll, hockey eller liknade på tv för jag hamnar i någon flashback från låg och mellanstadiet när man blev vald sist och redan från början visste att MIG vill ingen ha i sitt lag.
Jag brukar mer och mer fundera över om det är grunden till att jag trots att jag får någon form av lyckokänsla i kroppen ändå förknippar hälsa och motion som något av djävulens påhitt. Om det är därför jag har sån dålig motivation när det kommer till att röra på mig hemma, köpa hantlar och sånt. Att jag bra ger upp för jag känner mig sämst om och om igen.
För några år sedan läste jag om en skola som delat in sina elever på idrotten efter nivåer. Folk rasade och var jättearga eftersom detta kunde påverka elevernas självförtroende hur skulle det kännas att hamna i ”sämsta” gruppen? Jag tänker så här, som elev vet du redan när du är sämst det vet dina klasskamrater också om. När du är sämst får du aldrig fotbollen, du får ALDRIG chansen att bli bra på fotboll heller för ingen i din klass kommer passa till den sämsta eleven och ge denne chansen att bli bra. Utan det är alltid ELITEN som får bollen eller medelmåttan medan de sämsta aldrig får chansen. Idrott och hälsa ska ju likt alla andra ämnen i skolan ge alla elever chansen, men i en värld där det endast är eliten och medelmåttan som får chansen blir det ju inte så. Så varför inte kategorisera? Varför inte dela in grupperna i tre och låta ALLA få chansen. För inget säger att du kommer stanna i samma kategori för evigt, får du chansen att träna upp dig och ha kul kan du också utvecklas. Visst alla kan inte bli proffs men alla kan med rätt förutsättningar.
Det var dagens tankar om läraryrket.
Jag i 6an.
Några ord om begravning.
Jag kom på en sak, i morse började jag och William prata om begravningar. Varför vi ens berörde ämnet minns jag inte så väl, men vi liksom bara kom in på det. Jag sa att jag varit på två och sedan pappas som var våran egen. Min morfars när jag var tretton var fruktansvärd och jag grät så tårarna sprutade och glömmer aldrig hur det kändes. Vi var dessutom på Ljusets kapell på samma ställe som pappas begravning ägde rum. Det jag minns mest från pappas är ju hur vi var där inne, jag och mina två yngre syskon. Jag vet att mamma och min moster var med, men jag minns mest min moster som hjälpte till. Det är konstigt att jag inte minns mamma mer? Det är mycket jag inte minns av mamma under tiden pappa dog, kanske min hjärna stannade upp just då och raderade saker? Jag har funderat massor över det där, varför jag minns så fruktansvärt lite av min pappa och varför jag inte riktigt minns honom trots att jag var nyss fyllda nio när han dog.
Hur som helst morfars begravning var som sagt fruktansvärd och jag trodde jag skulle slitas i tu när jag var där. Nästa begravning jag var på var när min farmor skulle begrava även de i samma kapell i Orsa, och även då höll jag på att bryta ihop och grät därinne. Jag beslutade där och då att jag ALDRIG mer vill gå på begravning eller utsätta någon annan för att gå på mig, efter några år så gick jag helt enkelt ur svenska kyrkan för jag VILL inte plåga människor genom att samlas och sörja mig. Det här är något som skrämmer människor mitt naturliga tal om döden, för mig är det dock inget som jag är rädd för att prata om även om jag har dödsångest men jag VET hur jag vill ha saker och jag hoppas att andra ska respektera det. Jag har även varit öppen till nära och kära att jag kommer inte gå på deras begravningar, jag klarar inte saken. Jag måste sörja i min egna värld, på mitt egna sätt.
Hur som helst när William och jag pratade begravning i morse tänkte jag på pappas, och vilken tur det var att jag och mina syskon fick säga adjö i ensamhet tillsammans. När pappas urna sedan fördes ner i hålet i marken, höll jag och min faster i bandet som förde den ner i jorden för att aldrig mer möta dagens ljus. Min faster sa hej då Uffe och jag sa hej då pappa och det var över. Men det var enkelt, lika enkelt som när jag, mamma, min moster och mina syskon sa adjö framför pappas kista i ensamhet.
Jag minns när vi gick ut och att jag mötte släkten som var på väg in på riktig begravning medan vi var på väg därifrån. Men mer en så minns jag inte, det är så svart och tomt, jag tror det är så att min hjärna sållade bort vad som hände. Barnet i mig ville inte se mer, jag önskar så att jag kunde svara på alla Williams frågor men de finns inga svar. Jag minns inte, eller så minns jag men hjärnan hos ett barn har valt att sålla bort minnen. Vad vill jag med detta?! Varför skriver jag just dessa rader? Jag vet inte, jag måste bara skriva ibland, sålla ur mina tankar för jag behöver det. Mina tankar är min borg, min blogg min ventil. Ingen behöver ta illa vid sig av vad jag skriver, eller känna sig ledsen för jag är inte ledsen jag vill bara skriva av mig, skriva av mig för egen skull. För jag tror ingen förstår riktigt ändå, mer en jag själv, jag har en aning om att tankarna är extra just i år. I år blir det tjugo år sedan pappa dog, William är lika gammal som jag var när pappa dog, och hade min pappa levt hade han i år fyllt 60.
Jag och syskonen på pappas begravning.
Tre barn, tre syskon.