Jag väljer ut en glad bild till inlägget på fina Skilla från i helgen, när hon stod i min fåtölj och blickade ut över gården. Därifrån vaktade hon mig och huset mot ogärningsmän och annat löst folk som tog sig fräckheten att vandra utanför mitt fönster en regnig dag i maj. Behövdes påbörjas glatt i det här inlägget, för det är en smula tufft att skriva ner.

Igår så kom jag till jobbet, på måndagen hade jag reagerat på att jag blev trött och hes samt fick hostanfall i mitt rum. Något jag börjat uppmärksamma ganska mycket sedan jag började spendera mer tid där i rummet på grund av Covid19. Hur som helst det var okej, jag åkte hem i min heshet efter jobbet hostan och den avtog och jag var återigen frisk som en nötkärna. Men så kom då tisdagen och sedermera gårdagen.

Jag är morgonpigg, detta medför att jag är på jobbet 7:15 varje morgon. Jag satte mig glatt i mitt rum, började jobba och känner hur jag börjar småhosta igen. Småhostan övergick till extremhosta, och snart var jag hes som att jag antingen befunnit mig i ett rum full med brandrök eller var extremt förkyld. Jag beslutade mig för att nu måste jag åka hem, så det gjorde jag. Åkte hem, väl här hemma så hade jag ingen luft bokstavligen, jag var så trött kroppen ville bara sova. Ringde vårdcentralen, men där fick jag en tid efter cirka 40 minuter. Jag går in och möts av William som ännu inte gått till skolan, tar min astmamedicin och han övertalar mig om att jag MÅSTE till akuten nu. Vi går och jag får hålla honom genom stadsparken mot lasarettet. Jag vill sova men han håller mig vaken, vi kommer fram och på grund av att jag har luftvägssymptom och andningsbesvär ska jag gå via coronatältet….

Perfekt för mig som är extremt rädd för just covid19 och ABSOLUT inte ville till akuten av rädslan för sjukdomen. William går till skolan och jag går in, där möts jag av människor i skyddskläder och visir över ansiktet. Får berätta om allt och de skriver in mig som ”misstänkt” Covid19 patient trots att de båda samtidigt säger att ”det här är inte covid19”. Får gå till ett avlägset rum på akuten, dit kommer en jättetrevlig manlig sjuksköterska in som också har visir först tills jag berättar min historia då plockar han av det och säger: ”DU har inte covid19, det här är solklart astma”. Vi pratade och jag fick ett jättebra bemötande. Togs prover och sedan gick han iväg.

En läkare kommer in, och frågar om det är okej att han har med en student som ska bedömas. Självklart är det okej. Studenten var hur bra som helst och efteråt fick jag bedöma honom som patient, märkligt att sätta betyg på en AT-läkare men han fick en 5:a av mig på en skala mellan 1-5 så han var JÄTTEBRA. Tog kolla på hjärta, lungor och lite annat.

At-läkaren återkommer och berättar att mina prover är perfekta rent av. Man kunde inte ha bättre resultat och mitt prov som visar om man har en infektion eller virus i kroppen var på noll så han sa att så där bra kan man inte ha, någon covid19 varken har eller har du haft. Skönt för mig, men jag visste ju att det var astman.

Fick veta att rummet jag sitter i på dagarna orsakar att jag får astma, och det fick jag byta redan igår. Dock är jag hemma både idag och igår eftersom jag är RIKTIGT trött. Men imorgon ska jag till jobbet, nu tänker jag att det bara kan bli bättre. Astma hörrni, finns nog få saker som är så galet jobbigt.