Jag har nog aldrig varit en sån där som gjort bucket list, har nog mer tänkt att det låter lite fjantigt att ha en lista över saker man ska hinna med under sin livsstil. Kanske främst för att folk alltid skriver samma saker på alla listor. Men jag skrev idag upp en femårsplan för vad jag vill ha åstadkommit inom fem år. Listan består av tolv olika saker som känns viktiga för mig, eller ja i alla fall tio av de tolv sakerna, för det är två saker där som jag inte till hundra procent vet om jag riktigt är helt säker på är något jag egentligen vill, utan mer känner mig tvingad att skriva upp.

Jag vet att vissa saker vill jag verkligen. Men några saker kanske är viktiga för min egen utveckling som människa och för att kunna se tillbaka på mitt liv som något jag tror på. Jag tror till exempel på att uppfylla saker som gör mig glad. Jag anser väl liksom någonstans att man har rätt att ha både toppar och dalar i livet numera. Förut så ville jag ogärna berätta att vissa veckor var rena skitveckor och jag behöll mitt för mig själv. Det gör jag inte längre, det är som att man inte ska skämmas för att man fått utmattningssyndrom också. Eller gått in i väggen, åtminstone är det som att andra anser att så är fallet. Som att man är lite pestsmittad och helt enkelt inte värd något. Det är faktiskt så att folk som har utmattningssyndrom har högre trösklar än andra skulle jag säga. Man vill lite mer och orkar lite mer, man ger också lite mer och är kanske lite mer än någon annan.

Många tror att människor som gått in i väggen är svaga personer som inte orkade jobba. Det är snarare tvärtom, vi orkar jobba MERA och lägger ner vår själ i det vi gör för att vi tycker om att jobba. Vi vill känna oss betydelsefulla och är drivande, dock kraschar man när man inte får respons för sitt arbete. När man gång på gång gör det lilla extra men märker att det syns ju ingenstans. Man känner sig osynlig, för de är det lilla extra många med utmattningssyndrom gör som många andra inte hunnit med att göra själva.

Det blir då ganska sorgligt när man känner att man liksom ses lite som utdömd av andra för att man hamnat där man är. Jag tror många med mig som varit i utmattningssyndrom skulle må så mycket bättre om vi fick visa vad vi går för och få en ärlig chans. Istället för att vänta på ett misslyckande från oss, så vänta er istället storvinst från oss. Det är ju när man känner att folk förväntar sig ett misslyckande, som man till slut själv börjar tro att jag kommer att misslyckas med detta. Vad alla som träffar en utmattad borde tänka är; här har vi en vinnare. Någon som arbetat med sig själv så till den grad att henom kommer driva företaget vidare. För vi till skillnad från många andra har faktiskt haft chansen att jobba med oss själva, vi har jobbat så hårt med oss själva att vi är starkare än många andra. Vi har tagit oss ur en livskris, hur många kan stoltsera sig med den saken? Hur många kan stoltsera sig med att förstå någon som mår skit, eller kan se på sina kollegor när de mår dåligt långt innan kollegorna förstår det själva?

Ta vara på oss som mått dåligt, gör ni det kommer ni snart se en förändring. Döm inte ut oss för en sjukdom som vi fått för att vi legat på topp för länge. Ni skulle väl aldrig döma ut någon som besegrat cancer antar jag? Förväntat er att henom ska få en tumör till? Nej tro inte detta om oss som kommit tillbaka från psykisk ohälsa heller. Flera av oss behöver precis som en före detta cancerpatient höra att ”FAN va bra att du lyckades ta dig tillbaka till livet igen”.

Jag har inte skrivit om utmattningssyndrom på ett tag. Detta då jag kommit till ett stadium där jag känner mig frisk. Något hände med mig i samband med att jag började äta tillskott. MSM, spirulina och mitt val kvinna samt extra järn. Helt plötligt försvann den där obotliga tröttheten och en pigg människa har kommit fram. Jag har inte ångest, känner mig starkare än förut och mår bra! Det som dock får mig att börja fundera nu är om man kan ha vart feldiagnostiserad? Tanken slog mig för runt en månad sedan. Kan det vara så att jag saknat eller saknar ämnen i kroppen.

Jag har googlat tydligen kan man om man äter astma som mig ha något knas med binjurarna. När jag läser om saken, känner jag igen mig själv. Jag har varit trött i många år, har aldrig haft problem att sova sedan tonåren förutom en period i höstas då jag var frustrerad. Vad händer om jag fått fel diagnos och det faktiskt är något annat? Det snurrar i mitt huvud och på måndag ska jag ringa VCT, man tog aldrig några test för binjurar på mig.

Om det skulle visa sig att allt varit fel. Då har jag ett år av mitt liv som försvunnit. Ett år som jag känner att jag förlorade allt på. Ett riktigt skitår som kommer förfölja mig resten av mitt liv.

Fick höra igår att jag är stark. Fast det känner jag mig inte. Jag känner mig mest trött på att alltid få rodda i allt och inget i livet. Vissa människor behöver ju aldrig sånt, jag ska alltid göra sånt. Jag ser ju livet som en bana av prövningar och dalar. Fast just nu känns prövningarna ganska tuffa, som att jag hamnat i en karusell som bara snurrar och snurrar där man får sitta utan bälte. Där men får hålla sig fast och följa med i färden bäst man kan. Fast den saken har väl egentligen mest med livet att göra antar jag.

Oavsett vad känner jag mig ju frisk! Det borde vara det viktigaste.

Jag blev sjuk och föll så galet hårt. Från att ha varit en snäll människa har något skett inom mig. Jag är hård och kall stundvis, jag känner det. Den där fina sidan hos mig som förut tyckte om att bry mig om har försvunnit, det fanns en tid när jag ställde upp för andra och följde fårskocken. Numera följer jag ingen förutom mig själv, jag inser det mer och mer. Man kommer starkare ur sånt här och jag är starkare och mer egocentrisk. Jag märker att de människor som förut körde över mig, inte längre har den makten. Istället blir de stela och obekväma. Jag däremot skiter i dem, jag bryr mig inte längre om dessa människor och deras känslor.

Jag har lärt mig vilka som bryr sig och vilka man kan lita på. Vilka som är värda att prata med, skratta med och säga fina saker till. Jag följer inte längre den falska vägen utan går min väg. Jag följer mina drömmar, kanske är det den hårdaste läxan jag fått lära mig som sjuk. Att följa min egen väg och inse att mina drömmar är lika viktiga som alla andras drömmar. Jag har fått lära mig att våga säga ifrån, att inte ta någon skit och att skita i när andra ger mig skit.

Förut kunde jag bli sårad när någon sa något om mig. Numera känner jag bara, snacka skit då. Jag bryr mig inte vad ni tycker om mig. Jag är inte här för att göra er glada, jag föddes inte för att ni skulle älska mig. Jag föddes för att älska mig själv, och älska de människor som är viktiga och älskas av människor som faktiskt är oersättliga för mig.

Nu vågar jag äntligen ta skorna och gå min egna stig i världen. Jag har lärt mig att ge handen åt människor som ger mig handen. Jag har lärt mig mitt värde som människa. Det var så hemskt att bli sjuk, att stirra in i väggen och tappa allt. Men nu så här efteråt ser jag ljuset likt Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Jag är en del i den saken, jag ser ljuset och omfamnar framtiden. Jag har tagit mig genom elden som en stark krigsgudinna, aldrig mer ska jag ta skit från någon där skiten inte är förtjänad. Jag har ett värde och det värdet värderar jag högt!

Jag känner mig trött just nu, det får man väl göra. Men det är också lite jobbigt när man är det. Har varit lite intensivt för mig nu på senaste tiden och det känns. Det ska bli skönt med ledighet nästa vecka så att jag får chansen att ladda om mina batterier igen.

När jag är så här trött hamnar jag lite i ett sluttande läge där jag inte riktigt orkar med att göra så mycket mer än att göra det absolut enklaste enkla. Som idag såg jag det absolut sista avsnittet någonsin av Switched at Birth och grät en liten tår och sedan har jag bara tagit det lugnt.

Jag var även på stan idag och insåg att jag systematiskt försöker hålla mig så långt ifrån lastbilar jag bara kan, jag fick nästintill ångest av att ens se den där lastbilen. Så här blir jag alltid efter terrorattentat, jag mår skitdåligt. Förr förra året när den där killen i Trollhättan gick in på en skola och utövade ett terrorbrott på den där lilla pojken och mannen hade jag också djup ångest efteråt och länge dessutom.

Vet ni förresten att på föreläsningen igår så sa just föreläsarna att det är konstigt att media säger att Sverige endast utsatts för två terrorattentat när det är betydligt fler och att det i Trollhättan märkligt nog är helt bortglömt. Det var ju även det ett terrorbrott, men media väljer att inte vinkla just den saken som terrorbrott. Är inte det väldigt märkligt?

Det är ju självklart att om en man går in med ett svärd på en skola och sticker den i magen på människor är det ett terrorbrott, han gick ju in för att döda!

Det är väl just sånt där som gör mig lite nere nu, min hjärna orkar inte med sånt här. Jag lever med konstant skräck för allt skit som sker. Rädsla för döden, den blir extra stark när galningar väljer att döda oskyldiga för ursäkta uttrycket ”nöjes skull”.

Imorgon går vi på påsklov här, en endaste liten arbetsdag och skoldag kvar. Sen är vi lediga, som jag längtar efter att få rå om mig själv och William. Det ska bli hur skönt som helst.

Det är söndag och fastän jag vet att jag haft helg så känner jag ändå något märkligt behov av att vilja fortsätta vara ledig. Jag är så trött, sovit på soffan och gått en tipspromenad. Det är min söndag, jag har inte orkat något annat. 

Jag känner mig nedstämd och ledsen inombords idag. Sen så galet trött på det, som en extra börda eller en tung sten i ryggsäcken. 

Man får känna så det vet jag, men det är så jobbigt att inte känna sig glad. Det är alldeles för mycket för min hjärna just nu. Hela den här veckan som varit, den var för mycket. Sen vetskapen om att planera framtiden. Tänk om framtiden bara kunde beställas av någon annan för en stund? Jag lyssnar till ljudet av vinden, trafiken och fåglarna och känner mig trött på val.

Jag kommer säkert stöta mig med någon nu, men jag orkar inte bry mig. Som ni vet är mitt huvud fullt med tankar alltid, och något som jag tänk på sedan jag blev sjuk i hjärnan är vuxna människors förmåga att vilja förminska andras känslor. Kanske är det för att vi är inlärda från vi var barn att inte visa känslor? Så många säger ju till barn att ”det där var ju inte så farligt, när henom gråter över äpplet som ramlade ner i sanden”. Vi har liksom fått lära oss att stänga inne saker och verka så galet starka i alla lägen.

Det märks så tydligt nu efter den här terrorattacken i Stockholm, folk som skriver ”Ingen ska krossa oss”, ”Jag var förberedd på detta, det var väntat”, ”Vi reser oss igen” och annat klyschigt skit som jag bara känner blir som en gurka nerkörd i halsen på mig. Det är så lätt att skriva dessa ord för någon som mår bra, men för folk som mår dåligt på riktigt eller känner sorg. Är det här ett hån! De människor som nu förlorat en ”förälder, syskon, släkting, mor eller farförälder” tror ni verkligen att de känner sig glada över att just du var så förberedd på en terrorattack eller känner att ingen ska krossa er? Det står hela tiden om hur fina människor var igår?

Verkligen? Folk stod kvar och fotograferade och filmade, folk ville inte flytta på sig när polisen kom med avspärrning. Jag såg på SVT när man berätta hur hemskt det var att folk fick GÅ hem genom Stockholm igår. Seriöst hur hemskt är det att ta en promenad mot att förlorat den finaste personen i sitt liv?

Igår var det en terrorattack när jag betvivlade människans intelligensnivå, andra dagar är det folk som tränger sig i köer och sedan blir förbannade om någon säger ifrån. Andra dagar är det skitsnacket man hör om andra människor medan man själv sitter i ett hörn och bara lyssnar.

Det är kanske då man ska säga, ”Jag var inte förvånad över att folk snackade skit om mig, det hade jag redan räknat med” eller ”NU blir vi starka igen”.

Säga vad man vill om folks försvarsmekanismer, men har ni inget bättre att säga än att försöka förminska folks känslor, håll då bara käften…