I söndags så var jag och Lizzla på en prova-på-dag på Falu Brukshundklubb där vi sök har i fokus. Det var sjuktkul! Och jag fick lite blodad tand känner jag. Visst Lizzla skrek i vanlig ordning i bilen och avskyr bokstavligt talat att vara själv, men annars gick det bra. Just detta med att hon inte vill vara ensam har två faktorer tror jag. Ett att hon satt bredvid andra hundar som ylade vid operationen förra året. Hon var bra 9 månader när operationen genomfördes, fick sitta i bur och ha andra stressade hundar runt sig. Tänker också smärta och rädslan i att höra alla runt sig. Hon sov bara under själva operationen om jag förstått det rätt, så jag tror hon helt enkelt symboliserar ensamhet med: smärta och stress. Sedan det faktum att pudlar överlag är en flockbunden ras, de vill inte vara utan sin flock utan föredrar att ha flocken samland. Nu funkar Lizzla med att vara med nya människor, men som Skilla var även den saken svår med.

Hur som helst, söket då. Vi kom dit klockan 10 och vi var 5 ekipage sammanlagt. En blandning mellan labrador/pudel, en schäfer, en sheltie, en bordercollie och så Lizzla. Sedan var även kursledarens schäfer med och fick visa hur man ska göra. Det var riktigt spännande att se.

Vi fick teori i början, och sedan gick vi ut i skogen och en hund hämtades och lämnades under tiden. Jag och Lizzla var ekipage tre. Lizzla fick se figuranten som följde med oss en bit med godsaker och leksak för att gå längre in i skogen med en kamouflagefilt, och gömma sig bakom en sten. Medan vi gick tillbaka en bit. Jag ställde upp Lizzla rakt framåt och hon sprang till figuranten.

Sedan gick vi åt motsatt håll, gick in i skogen och figuranten fick gömma sig igen på valfri plats och Lizzla iväg och leta upp. Inom sök ska figuranten vara den roliga. Där ska hunden vara helt fokuserad på att hitta och ha nosen uppe och aldrig ner i backen.

Jag var figurant vid flera tillfällen med kan tilläggas, vi turades om i gruppen. I spöregn så vi var blöta allesammans.

Vi gick in och hade lite mer teori, och tankar kring hur det gått. Samt även om vi kunde tänka oss tävling och liknande. Där och då kändes det långt bort. Men ju mer veckan gått sedan i söndags har jag känt att nog skulle jag kunna tänka mig tävla i sök, om jag får gå en längre kurs i saken.

Hur som helst vi gick ut igen, och då blev Lizzla och jag sista ekipaget. Lizzla hördes från bilen och en av de andra i ekipaget som var ägare till schäfern sa: Men är det min?! Hon brukar aldrig låta. Jag sa: Det är min. Ägaren: Men hon låter ju precis som en schäfer. Jag: Haha, jo jag vet! Hon brukar prata som en schäfer med… Alltså ibland tror jag Lizzla identifierar sig som en schäfer.

Hur som helst, sista momentet var att lägga sig i en låda och glömma sig för hunden. Lizzla fick se figuranten, vi gick då efter ta en liten runda för att hunden lite ska tappa bort var figuranten kan befinna sig. Vi går tillbaka, jag ställer upp Lizzla och pekar rakt ut mot skogen. Knäpper loss henne och hon springer ut, precis då kommer en av de andra deltagarna tillbaka (utan hund) och Lizzla tappar fokus på grund av störning. Hon stannar upp, tittar mot störningen vänder sig mot mig och jag hinner tänka att: Nu kommer hon inte fixa detta, utan komma tillbaka. Hon går något steg mot mig, sedan vänder hon om och springer mot lådan där figuranten befinner sig. Alltså det var så häftigt att se hur hon trots störning kunde behärska sig i arbetet.

Jag sa på vägen tillbaka till resten av gruppen, att detta trodde jag inte hon skulle fixa och resten sa: ”Det trodde ingen”. Instruktör sa bedömde där så det var jättekul.

Det här är det roliga med Lizzla hon är så arbetsvillig, och vet skillnaden mellan jobb och lek. Jag gillar det där med henne, speciellt roligt är det då många utan hundkoll tror att pudlar är en hund med roliga frisyrer som hänger hemma i soffan eller flänger på stan. Många tycks tro att en pudel inte kan vara i skogen, eller fixar ganska tuffa uppgifter. Så det är verkligen så roligt med denna tjej. Det är en tuff hund, speciellt utifrån det faktum att hon brutit höftkulan och numera inte har någon på en höften, och ändå rör sig obehindrat i skog och mark.

Jag är så imponerad av Lizzla, hon är min bästis, träningskompis, dotter och lyckopiller.