Igår vaknade jag upp till upptäckten av små bloddroppar. Insåg efter någon sekund att Lizzla börjat löpa sitt tredje löp. Det blev lite akut eftersom vi bokat in oss på prova på personspår på Brukshundsklubben, och jag blev lite oroad att vi inte skulle få gå. Fick ringa instruktören som sa att det var helt okej eftersom man lägger spåret själv i skogen.
Så vid 10:00 stod vi på parkeringen på Falu Brukshundklubb, och fick instruktioner. Efter det så var det ut i skogen för att lägga spår med korv åt Lizzla. När hon efter cirka 40 min fick gå spåret så hade vi tänkt att Björn skulle få gå först men Lizzla var lite speciell igår, förmodligen på grund av löpet. Hon höll koll på mig och verkade ur fokus, så då gick jag dit men där blev instruktören fundersam om Lizzla spårade något. Jag såg ju att Lizzla använde nosen samt letade och hittade, så vi fick göra ett till spår där det syntes tydligt att hon jobbade. Hon drog på rejält andra gången och får efter spåret framåt.
Det är inte så lätt för tikar alla gånger. Inte så konstigt egentligen, det är en hel del hormoner i kroppen vid löp för dem.
På kvällen när vi tog vår promenad kom en man bakom oss med en schäfer. Kände att jag måste ändå berätta att Lizzla löper om det är en hanhund. Det är nämligen inte så kul för hanhundar heller när en tik löper. Så ropade åt mannen och frågade om det var en hane eller tik, han: Det är en hane. Och jag: Min löper, vill du att vi går in i skogen? Han: Nej det är okej forsätt ni.
Han verkade glad över frågan. Det jobbiga är för mig där, folk kan tro att man försöker ha hundträff. Jag undviker den saken själv, men alla gör det ju inte. Samt att det kan bli ett liv hos den andra hundägaren också för den har samma tanke gång som mig, men förutsätter att man tänker fråga om ”playdate”… Så det är puls när man ska kommunicera med folk ute, har man otur blir någon sur för man försöker förmedla något.
Skönt nog var detta en trevlig hundägare, som jag hoppas kände sig glad över att jag ändå frågade, om han önskade att jag gick från vägen.