Igår efter frukost och Melodikrysset drog vi ut på åkern med Lizzla. Hon fick ha lina på sig, det känns alltid som en trygghet att hon har något på sig ifall att. Jag som förlorat en hund i trafiken vet hur snabbt det kan gå, så oavsett var vi befinner oss har hon alltid koppel eller lina på sig. Skilla gick inte att ha okopplad, jag vet hur besatt hon var av jakt. Lizzla är annorlunda hon kan vara, men jag vill inte riskera något. Sedan hade Skilla tagit sig ur kopplet, och drog när olyckan skedde. Än idag undrar jag hur hon alltid lyckades ta sig ur kopplet när selen var intakt. Lizzla har aldrig gjort så, och ja det får mig ändå att undra.

Den som tror att jag inte tänker på Skilla har så klart fel. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, och att olyckan spelas upp framför mina ögon. Hon är saknad, senast igår när jag låg bredvid Lizzla medan jag läste en bok tänkte kom tanken på vilket fint team dessa två kunnat vara tillsammans. Om de allt varit annorlunda, i en annan situation.

Nu hade jag aldrig haft Lizzla om Skilla levt det vet jag, men man kan ändå känna tanken inombords när den fladdrar förbi. Frekvenser av vad som kunnat vara, men som inte är.

Lizzla var lycklig i snön, sprang runt och grävde ner nosen i den, la sig raklång och snurrade runt. Den som påstår att pudlar inte gillar snö och naturliv kan se sig överbevisad med Lizzla. Hon älskar allt som har med naturliv att göra, och det är magiskt att få ha en hund som vill med på precis allt.