Upplever alltid en delad känsla när ledighet går mot sitt slut. På ett sätt gillar jag vardagen, men på ett annat sätt är det också skönt att fylla sin egen tid. Det handlar inte om en ovilja att jobba för jag tycker verkligen om mitt jobb. Utan mer att det är skönt att själv ta sig tiden för saker.

Jag och Lizzla tog vår dagliga promenad på 4 kilometer igår eftersom det bara var -7, skönt för oss båda. Det var ändå ganska stor skillnad mot dagen innan när det var -16. Igår vid 17:00, när vi kom ut till Björn var graderna nere i -16 igen så det går fort att gå från en viss grad till en annan. Vid den graden tar jag dock inga längre promenader med Lizzla det känns helt enkelt inte rätt. Hon verkar inte frusen, något som var lika med Skilla och även min första hund Sassa som också var en pudel. Men jag vägrar chansa och få en hund som får köldkramp bara för att jag tar ut oss i rejäla minusgrader. Jag resonerar ju på samma sätt sommartid, vägrar utsätta min hund för bräda trampdynor eller värmeslag. Min hund är min familjemedlem, jag utsätter inte de jag älskar för sådant. Jag har läst på om köldkramp och det verkar kunna hända vilken hund som helst, och har inte med storleken att göra. En stor hund kan frysa lika väl som en liten.

Lizzla är egentligen inte så liten, jag tror många fått för sig att hon är som en chihuahua i storlek. Hon är mellanstor hund så hon är absolut inte så liten, hennes syster Skilla var mindre skulle gått in som dvärg men Lizzla är mellanstor precis som sina föräldrar.

Idag blir det i alla fall bastu till kvällen, vad mer som sker vet jag inte ännu. Jag ska åka hem och duscha. Men sen får dagen bli som den blir.