Under flera år har jag känt mig instängd. Fast och olycklig, som att jag saknat förmågan att andas. Som att varje dag varit en evig plåga och det enda jag drömt om är frihet. Det har känts som osynliga galler runt min kropp, och vissa dagar har livet varit olidligt. Jag har försökt tänka att saker är bra, och till sist förblindat mig med att detta är nog vad andra menar är bra.
Jag har till slut bara känt att detta nog är livet tills nu i augusti och förändringen blev så påtaglig.
Jag önskade att en älg skulle kliva ut på vägen.
Jag hade en arbetsplats för några år sedan, där jag dagligen önskade att en älg skulle kliva ut på vägen och det skulle uppstå en krock. Inte så att jag dog, men tillräckligt för att skada mig så jag skulle bli sjukskriven för en längre tid. Bara det där är helt sjukt inser jag nu, men där och då kändes det som den enda vägen ut. Att en älg skulle kliva ut på vägen och att en väg ut skulle öppna sig.
Jag klev djupare ner i ätstörning och psykisk ohälsa och mådde dåligt. Försökte andas men det kändes som jag krävdes. Att taket pressade mig mot golvet.
Under alla år har det funnits människor som fått mig glad, och som jag längtat efter att träffa. Det handlar inte om dem.
Det blev vägar ut, men det blev ändå inte bättre. Kanske för att jag där kapitulerat och trodde att det här var det normala. Där min livsglädje inte skulle finnas, och att det skulle kännas tungt att gå upp på morgonen, tungt att ta sig igenom dagen, och meningen vara att jag skulle vara trött när jag väl kom hem. Under alla år har det funnits människor som fått mig glad, och som jag längtat efter att träffa. Personer som jag blir glad av att se och gärna träffar nu efteråt. Så det har aldrig handlat om dessa personer, utan någonting annat.
Till sist var detta bara normalt. Tills i augusti, och denna höst. När jag börjat på en arbetsplats som funderar. Där jag känner att jag kan jobba meningsfullt och får göra det jag är bra på. Där jag känner att jag får arbeta med mina kunskaper och inte vad man tycker att jag borde göra. Där jag känner mig meningsfull och mina arbetsuppgifter är meningsfulla.
Helt plötsligt så åker jag till jobbet och känner att jobbet ger energi, istället för att ta energi. Jag orkar nu ha aktiviteter efter jobbet, och skrattar och känner mig levande igen.
Jag har varit en fågel som försökt flyga innanför galler under flera år. Som till sist trodde att flyga var att ta mig från galler till galler. Tills nu när någon öppnat buren och jag kan flyga fritt. Jag är fri, och jag mår bra av det.
Äntligen känns saker bra, det är en befriande känsla. Jag är fri! Jag lever!
