I sorg & saknad.

Så glad över att Björn tog Lizzla över natten, men det betydde också att jag fick sova ensam i natt. Det hade inte funkat så klart att göra på något annat sätt med min migrän. Men det är ändå något speciellt att somna och vakna bredvid sin hund. Jag avskyr att sova ensam.

Jag började tänka på den första natten efter Skilla dog precis, den där vidriga känslan av att vakna upp och veta att hon finns inte mer. Att vakna upp och veta att hon är borta, att lägg min hand där hon skulle sovit och veta att du är inte längre där. Den där känslan av tomhet. Jag har alltid hanterat dödsfallsdagen bättre än dagen efter. Dag två är vidrig, det är då tomheten kommer och sanningen är brutal. Det var lika när mormor dött också. Sedan det där med att tiden läkar alla sår, är absolut inte sant. Det gör fortfarande lika ont att tänka på mormor och Skillas dödsfallsdagar.

Skillas gör sig påmind varje dag, jag ser olyckan spelas upp framför mina ögon flera gånger per dag. Jag skriver inte om det lika ofta men det finns där, och jag saknar henne. Tänker ofta hur fint hon och Lizzla skulle haft det tillsammans som systrarna fått leva ihop. Jag hade så klart inte haft Lizzla om Skilla levt, men ändå finns tanken där. Det medför också att jag vet att jag kommer skaffa en till hund, för hundar är en viktig del i mitt liv.

Inlägget startade med att förklara att sova ensam, till att bli ett inlägg om sorg. Det behövs ibland. Jag sörjer Skilla och jag sörjer min mormor. Jag tänker på er båda varje dag!