Alltså maj är botten för mig. Mitt sociala batteri är urladdat och jag är i regel trött och orkar verkligen inte vara social. Maj brukar vara en månad där jag helt enkelt inte känner mig peppad att umgås och framförallt inte komma upp i nya idéer. Jag vill avveckla och säga hej då i för sommaren.

Det slog mig igår att jag aldrig varit den som velat vara på stora tillställningar. Redan som barn tycker jag klassfester, discon och liknande var pest och pina. Jag avskydde verkligen att behöva gå på sånt där, och som tonåring fann jag det egentligen mest roligt när jag och min vän Anna kunde dansa ihop, samt när alkohol gjorde ett inträdande i mitt liv. Men annars? Jag har egentligen mest försökt att anpassa mig till att vara med på sånt där för att man ska gilla det.

After work som ett exempel har mest varit något jag tidigare gick på för att man förväntades göra det. Tills jag en dag ställde mig frågan: Mår jag bra av detta? Får jag energi av detta? Är det här något jag vill? Svaren blev nej på samtliga, så jag slutade delta på after work något jag absolut inte ångrat.

Detsamma gäller julfest, sommarfest och att åka på Kick Off. Jag har inte alls behovet av saken, jag ogillar att leka lekar för det första och sedan trivs jag bäst att sova med människor i min närmaste krets. Jag är livrädd för att få problem med magen och dela rum med någon, livrädd får att störa någon eftersom jag lider av Restless legs och sparkar 90 gånger i minuten under nätterna. Det handlar inte om att jag är en party pooper eller otacksam det handlar om att jag helt enkelt inte mår bra av saken och mår bäst av att vara med familjen.

Jag önskar verkligen att vi som är som jag kunde få vara så utan att dömas ut. Vi finns men folk talar sällan om oss på annat sätt än tråkiga.