En morgon i maj, och att vara specialpedagog i hjärtat.

Då var det alltså dag två i maj. Jag har precis kommit till jobbet, vi börjar inte ännu så jag är lite tidig som vanligt. Vi har studiedag idag, och eftersom jag slutar 11:00 så kommer lämna jobbet då för att åka hem och plugga på en av de två tentorna vi har. Eller ja det ena är en uppsats som jag skriver tillsammans med en annan specialpedagog som också läser till speciallärare precis som jag. Ska vara ärlig det här året som jag läst till speciallärare har fått mig att inse att jag är specialpedagog i hjärtat. Men nu får jag ändå en speciallärarexamen så kunskapen kommer finnas med där också.

Jag får ibland frågan om vad mitt jobb egentligen innebär. Ja det där kan man nog väga fram och tillbaka, för rektorerna har en bild, lärarna har en bild, och specialpedagoger en bild, speciallärare en bild. Men om jag ska beskriva mitt jobb som specialpedagog är det främst organisatoriskt där jag ser vad eleverna behöver och jobbar utifrån det tillsammans med elevhälsan. Jag ska göra pedagogiska kartläggningar, skriva åtgärdsprogram och med mina ögon kunna se vad en elev behöver för att klara skolan. Jag har kunskaper inom diverse olika former av funktionsnedsättning och läst mycket kring handledande samtal med personal, samt även hur man undanröjer hinder. Att se alla elever som att de kan lyckas, men på sin nivå. Jag har även en stor kunskap kring hjärnan och dess utveckling.
Så får jag då jobba med detta? Nej, hittills i yrkeslivet har jag fått anpassa mig efter hur min chef vill ha min yrkesroll. Det har varit allt från sekreterare till elevassistent, påtryckningar att skriva under dokument jag inte tror på tills jag sagt ifrån, jag upplever inte heller att min profession används till det jag är utbildad för utan istället ska man arbeta på det sättet en chef vill ha en till. Som det ser ut i hela skolsystemet idag, du får sällan jobba med det du kan, utan ska istället jobba med det cheferna vill att du ska jobba med. Sedan om resultatet blir där efter, tycks inte vara viktigt så länge chefen fått bestämma.

Som speciallärare och nu för min del inom språk- läs och skrivutveckling, är arbetet främst att göra screeningar och att jobba mer nära eleverna, här blir arbetet mer att arbeta med vad eleven har svårigheter med för att hjälpa eleven vidare. Det kan vara en-till-en med läsundervisning, det kan också vara i klassrummet där du är med flera elever och tränar språkinlärning, men även här är man en viktig roll i elevhälsan med sina glasögon på vad eleverna behöver. Jag har nu jobbat i en kombination av speciallärare och specialpedagog, men tyvärr inte inom språk- läs och skriv utan matematik. Vilket medfört att jag tyvärr inte kan lägga in så mycket mer kring mitt eget synsätt på saken. Även här blir det lite märkligt, man blir anställd som speciallärare i en av specialiseringarna men förväntas ändå kunna allt. Det kan stundtals bli lite märkligt och återigen som jag skrev ovan som specialpedagogens roll får man jobba med det som chefen vill att du ska jobba med. Du får alltså inte jobba med vad du är bäst på, utan ta vad chefen vill och sedan få ta skiten när du inte har tillräckliga kunskaper att göra det bästa jobbet.

Hur som helst, jag har insett att jag är specialpedagog i hjärtat och det känns bra att till hösten börja på mitt nya jobb, där jag blir anställd som just specialpedagog. Jag har ingenting emot att vara speciallärare också, och jag kommer få en speciallärarkollega inom matematikutveckling, och det ska bli jättekul att få arbeta nära en kollega där vi kan berika varandra. Jag tycker speciallärare gör ett fantastiskt jobb, och anser att båda professionerna behövs på skolan och gärna flera speciallärare inom alla ämnen så att vi specialpedagoger, speciallärare kan jobba med förebyggande insatser, arbeta med eleverna och skolutvecklingen med alla de ögon som vi har var och en av oss.

Med den saken sagt ångrar jag inte mina studier till speciallärare, nej det är jättebra att jag fått gå denna utbildning och nu har jag fördjupad kunskap som jag ser det.