Jag hoppade va gymnasiet. Gick ett år på vad som då hette individuella programmet, och sedan ett år på barn och fritid. Just skolan orkade jag inte med, idag förstår jag ju vad det berodde på. Jag mådde psykiskt dåligt, en ätstöring som var totalt obehandlad, trauman och som det idag heter hjärntrötthet. Det började redan på mellanstadiet, och eskalerande. Jag riktigt minns hur tomt det kändes i huvudet av att försöka lära mig något när hjärnan liksom sa stopp till hela saken. Det gick inte.
Så på gymnasiet? Jag vet inte riktigt, lite som Maslows behovstrappa sitter kvar från den tiden. När jag var 21 och började studera in gymnasiet via vuxenutbildning fick jag däremot med mig mycket med. Hur man tar blodprov, fotosyntes, Tristan och Isolde, hur oerhört tråkiga böcker Strindberg skrev och hur ekosystemet fungerar.