Imorgon fyller jag 40, och det ska bli fint. Trots min värkande irriterande nervinflammation så är jag peppad att stiga in i mina 40. Jag har aldrig brytt mig om åldern, döden har alltid skrämt mig men aldrig själva livet.

Min sista dag som trettio har jag njutit av ett snölandskap i Kniva, tagit det lugnt hemma och känt att livet är fint.

I torsdags till fredag kom mamma hit. Sedan kom min adoptivpappa Gunnar dit på fredagen. Kommer skriva mera om det sen samt de fina jag fått av dem, mina syskon med respektive.

Mamma klippte Lizzla åt mig. Det behövdes mycket för att pälsen var ojämn efter att hon rakades vid operationen och det var områden med väldigt kort päls på flera ställen. Nu kan pälsen startas om, och min förhoppning är att ställa ut henne i vår om benet fått tillbaka sina muskler och haltandet är helt slut.