Jag har tänkt mycket på det där sedan Skilla dog. Vad som ät viktigt, vad i livet ska man egentligen lägga sin fokus på. Varför ska livets få dagar ätas upp av krav som många gånger dränker en.
Är det verkligen så rätt att bli utsatt för saker som skadar ens insida bara för att man valt att befinna sig i ett sammanhang? Ibland har man ju inte ens valt det själv.
I torsdags berättade jag för pastorn om hur jag blivit utsatt av min lågstadielärare. Hur hon hatade mig och inte gjorde någon hemlighet i att jag var den värsta människan i världen. Jag sa till pastorn att, det är nog därifrån det kommer. Känslan av att det är något fel på mig, att ingen tycker om mig, att jag orsaker världens elände och att jag är farlig. Hon la grunden till min dåliga självkänsla, och hon krossade mig bit för bit under tre års tid.
Jag sökte på henne för ett tag sedan, hittade henne inte på Google. Kanske har hon lämnat jorden nu då. Men vad vet jag? Det enda jag vet är att hon lärde mig hata. Både hata henne, och framförallt hata mig själv. Inget annat lärde hon mig, tre års terror som präglat resten av mitt liv. Tre år som fått mig att ifrågasätta allt jag gör, varje dag från då till nu.
Vad som är viktigt, på riktigt. Vad som är viktigt för mig är att William är lycklig i Linköping och på sin utbildning. Att Lizzla mår bra, att de jag älskar och tycker om är friska. Att jag får leva ett liv där bra är bra nog.
Det är vad som för mig är viktigt på riktigt!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …