Jag älskar sommaren men avskyr var sommartiden gör med mitt inre. Någonstans är det alltid sommaren som blir jobbigast för mig, och värmen i kombination med tankar kring kropp och mat upptar mycket av min tid. Det är hjärnspöken och där spökena gärna vill tala sanningar med mig.

Med sanningar är det dieter och diverse olika sätt att svälta som poppar upp. Sedan är det allt det svåra runt maten. Jag har nog hela livet önskat att mat kunde vara förenat med trevligheter. Men så är inte fallet för mig, mat är alltid förenat med skuld och skam. Det är ett rent helvete för mig att äta med andra, och jag lyckas ändå med det trots att ångesten står mig upp i halsen.

Frågan är hur länge det kommer kännas så här? Som att jag begår en dödssynd varje gång jag stoppar någonting i min mun. Kommer jag få leva med det för alltid? Det känns sorgligt att tänka den tanken. Men antar lite smått att det är så mitt liv kanske är och kommer att vara.

Jag minns frågan för lite mer än ett år sedan på Dala ABC, där jag sa: ”Men vad är det jag saknar? Ni pratar om hur trevligt det är med mat. Men jag har aldrig känt så.” Jag har aldrig känt att maten varit njutning eller att jag kunnat unna mig något gott, äter jag något gott känner jag mig äcklig direkt efteråt… Hur känns det att unna sig av mat? Jag ser ju andra säga sådant, och det syns i ögonen på dem. Jag kan absolut tycka maten är god men jag unnar mig den inte och känner bara hur hela huvudet skriker kring detta skoningslösa brott jag begått.

Hjärnspöken, vidriga förbannade hjärnspöken.