Idag när jag kom hem från jobbet möttes jag av brevet jag känt panik för sedan den 15 april när Skilla dog. Där låg det, brevet från Anicura med texten om att Skillas stoft och urna nu finns att hämta. Stoft, ingenting kvar av min bästa vän, min dotter men älskade svarta pälskling. Min lilla Skilla-pilla-plupp-lupp. Min Skilla-frilla! Min fina underbara Skilla. Det gör så fruktansvärt ont i mig att hon är död, och hjärnan förstår inte.
Trots att jag fyllt i försäkringspapper, har avregistrera henne från jordbruksverket och att jag idag betalade för urnan och det som finns kvar av henne så tror min hjärna att hon snart kommer hem. Min hjärna vägrar förstå att hon är död, min hjärna tror att jag är i en mardröm och snart vaknar.
När jag är ensam så ser jag olyckan spelas upp för mina ögon, därav kan jag inte längre vila som tidigare själv. Jag vet att Skilla är död, men hjärnan kan inte acceptera att det hänt. Så här jag känt sedan allt hände, det är som en ridå i mig. Och nu ska jag hämta hennes urna, och hon finns inte mer. Älskade fina Skilla, du är så saknad och fattas mig!
Och mitt i allt detta har jag den underbara lilla Lizzla, glädjespridaren som får mig att skratta mitt i sorgen, som jag så önskar hade fått träffa sin storasyster. Vilket radarpar de skulle varit, även om jag tror Skilla är med oss hela tiden. Det är nämligen så att lilla Lizzla är oroligt trygg, hon leker och far runt. Lärde sig kommandot sitt efter en dag och lyssnar till sitt namn. Hon har varit två dagar på samma dagis som Skilla gick på, och där är hon kavat och leker med de andra hundarna. Det går lätt att lämna henne och även lätt att hämta! Hon blir så glad av att se mig, och lika glad att bli lämnad precis som storasyster Skilla var.
Det är så fint, en trygg liten tjej med fyra tassar på marken som leker och tar plats! Hon påminner om Skilla i mycket, som att hon vill snutta på min öronsnibb och även blicken hon ger mig. Hon är på samma platser som Skilla och gör saker som Skilla gjort, som att dra sig efter soffan och liknande. Det är fint, sådana gånger tänker jag att Skilla är här och leker med Lizzla. Eftersom Lizzla är så trygg med mig, känns det som hon visste från start att med mig skulle hon bli älskad, kanske är det Skilla som berättat det för henne. Jag vill tro att det är så!
Många känslor i det här inlägget, men så är också min själ nu. Fylld av glädje och sorg..
