Tre dagar utan dig, tre dagar som känns som en evighet och en lång mardröm. Jag ser olyckan spelas upp i mitt huvud om och om igen. Dig och bilen, allt blod som jag hade på min kropp. Ditt blod, jag som var rädd bara att klippa dina klor och nu allt blod. På mina händer, på mina kläder, på mina glasögon och överallt. Din lilla kropp och ögat som visade att trots att hjärtat slog var du inte längre där. Min älskade flicka! Mitt älskade hjärta! En del av mig dog där tillsammans med dig.
Jag går i ett mörker utan dig, famlar runt och tänker på varför ett monster som jag lever. Jag förtjänar inte att vara lycklig, det bevisades i lördags när du dog. Jag var glad över jobbet, glad över våren och blickade framåt. Men fick tillbaka den största käftsmällen av dem alla. Hur kunde jag vara sådan idiot att jag blev glad för en kort stund. Jag förtjänar inte lyckan, och allt jag rör vi blir till sten.
I söndags satt jag och hade panikångest och bad Björn att inte röra mig för jag skadar allt runt mig. Jag drar olyckan med mig, efteråt kapitulerade jag på golvet helt förlamad och lovade att jag inte ska försöka bli lycklig igen.
När jag är olyckligt sker inga hemskheter. När jag blir lycklig så sker allt. Jag förtjänar ingenting, jag är ett monster någon som förtjänar att vara olycklig. Jag måste bara acceptera att inget solsken kommer efter regnet i mitt liv, jag måste gjort något fruktansvärt för att förtjäna detta.
Det här var det sista, nu orkar jag inte mer. Mörkret har vunnit och det kanske är det som är acceptansen.
Jag saknar dig Skilla, ditt namn från kenneln var: Send me and angel! Du var sänd ner till mig, väglede mig en bit. Du är så oerhört saknad. Jag går sönder, jag kapitulerar.
Jag förstår att du är förtvivlad över att ha förlorat din bästa vän och att känslorna lever sitt eget liv men du förtjänar också att vara lycklig. Jag tänker att om det vore någon i din närhet som skulle vara med om samma sak då tror jag nog att du skulle finnas där för din vän , trösta och inte fördöma. Tänk dig att det är DU som är den där vännen som behöver din tröst, förståelse och omtanke. Stor kram (och jag finns bara ett telefonsamtal bort som du redan vet) ❤
Du har förlorat en kompis och vän, en familjemedlem. Att sörja och vara ledsen är ju helt normalt. Det som inte är normalt och inte ett dugg omtänksamt mot dig själv att du ger dig själv skulden för Skillas död. Nej, det var inte ditt fel att hon sprang iväg och blev överkörd. Det var inte bilförarens fel heller. Det var en tragisk olycka. Å tragiska olyckor händer utan an man behöver skuldbelägga sig själv.
Du ska absolut få vara lycklig! Herreguuu du är inte ens 40!!! Du skadar ingen i din närhet, inte William, Björn, din mamma, adoptivpappa och absolut inte Skilla.