Jag skriker! Skriker högt! Jag vill bara krypa ur mitt skin. Jag spyr upp allt som kommer in i min mun, vätska och mat. Jag får panikångest om och om igen.

Jag slits itu, jag slits itu!

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Återigen ett trauma att leva igenom. Varför?! Det räcker nu, jag orkar inte mer! Jag vill inte mer! Jag har fått genomlida livets förbannade uppförsbackar! Jag vill inte mer. Hade sådan panikångest att jag ringde Säter. Pratade med en jättefin människa som säger: ”Du har fått uppleva mer än man borde! Det är inte konstigt att du mår så här nu.”

Så fort jag berättar om mitt livshistora så blir folk mållösa. Kan man uppleva allt sådant?! Ja man kan ju tydligen det. Men till vilken nytta?! Varför ska jag BEHÖVA lida! Nej mitt skit har inte gjort mig stark, det har gjort mig svag, skör och bräcklig. Jag går sönder!

Jag har fått bevisat återigen att jag inte förtjänar att vara lycklig och glad. Återigen har jag fått bevisat för mig att lycka inte är något jag är värd.

Skilla! Jag saknar dig! Jag vill ha dig här!

Så vaknade jag upp till det otänkbara. Det förbannade smärtsamma, hur livet kan gå från en helt vanlig glad morgon till katastrof på någon sekund.

Igår vid den här tiden var vi nära varandra, och nu är du borta. Du fattas mig! Du fattas mig så hårt!

Allt spelas upp i mitt huvud, olyckan du och allt blod. Jag vill inte minnas olyckan och ditt blod. Jag vill inte minnas! Min sista puss på din nos innan jag lämnade dig och sa att vi ses igen någon gång. Skilla min älskade lilla flicka! Min lilla tjej!