Idag är det exakt 30 år sedan min biologiska pappa dog. En bilolycka där han och hans bekanta krockade mot ett träd. Båda dog, och min pappa var passagerare i bilen. Påskafton 1993, och jag var nio år gammal. Min pappa var trettionio år, skulle fylla 40 till hösten.

Jag minns dagen, även om minnen bleknar med åren. Att vara ett barn när din pappa sätter självklart spår. Självklart har jag genom åren funderat på vem han var, konstigt att tänka sig att han detta år skulle fylla 70. Så gammal fick han aldrig bli, och han har varit död större delen av min livstid.

Förra året blev jag adopterad och har nu en pappa igen, vilket glädjer mig. Men jag har också haft en biologisk pappa, en pappa vars liv slocknade för trettio år sedan. När han var 39 år, lika många år som jag är nu. Dock skulle han fylla 40 på året, något inte jag gör eftersom jag nyss fyllde 39.

Ulf Landgren, min biologiska pappa idag är det 30 år sedan du somnade in. Tänk att vi är lika gamla, och hur ung jag inser att du var den dagen ditt liv tog slut.