Jag har tänkt på en sak ett tag. Ni som läser här vet om att ångest funnits med mig länge. Det har ju främst att göra med att jag är en person med dålig självkänsla men också för att jag tyvärr gått igenom trauman som påverkat mig till att bli den jag är idag. Något som dock slagit mig när det kommer till ångest är hur intressant den beter sig.
För mig är det så här: jag känner hur mitt hjärta tänker en sak medan hjärnan tänker något annat. Det är som att jag är den som är vid hjärtat, men hjärnan? Den är mest där och styr. Kroppen blir som två motpoler som bråkar med varandra. Hjärnan som tänker, men hjärtat som agerar, känner och är jag. Det där fick mig att tänka på något jag hörde på radion för några år sedan, att man börjat tro att vi styrs av både hjärta och hjärna. Tankarna finns i hjärnan men jaget i hjärtat. Låter nog flummigt men för mig blev det väldigt självklart där och då.
Hjärtat på ett embryo är det första organet som utvecklas. Kan det då vara så att jaget, det vissa av oss kallar för själen faktiskt sitter i hjärtat? Medan våra tankar finns i hjärnan. Skulle det i så fall betyda att även om du är hjärndöd så har du fortfarande din själ kvar? Den som känner, agerat och kanske är du? För många är det nog en ganska jobbig tanke. Men för mig? Det känns mer och mer logiskt, när jag ska peka på mig gör jag som nästan alla andra pekar mot bröstkorgen och säger det här är jag. Aldrig har jag väl lagt handen i huvudet och sagt att det här är jag.
Min självkänsla sitter i bröstkorgen, mitt självförtroende sitter mer i huvudet. Min förmåga att lösa saker, sitter i huvudet men mitt känsloliv sitter i bröstet. Jag blir mer och mer säker på att jag styrs av både hjärta och hjärna, och att det nog ska vara så.
Skulle säga att alla pekar pekar på bröstkorgen för att säga ”det här är jag”. Sedan kan man vara en människa som mest styrs av känslor (hjärtat) eller så är man en rationell person som styrs av hjärnan.
Skulle gissa att det antingen är 50-50 för en vuxen människa. För ett barn/ungdom kanske det är 60-40, för jag tror att yngre styrs mera av känslor.
I många fall (de flesta) tror jag att man ”formas” som barn beroende på vilka positiva respektive negativa saker man utsatts för. Händelser påverkar oss, speciellt i ungdomen.
På väg till att bli vuxen och när man nått ”vuxenheten” har man ett val. Då tar nog hjärnan över och ”debatterar” med hjärtat om hur man ska ha det.
Båda delarna spelar stor roll, även om jag tror att hjärnan tar över ju äldre man blir…
Det är väl en rätt vedertagen idé att självförtroendet sitter i hjärnan och självkänslan i hjärtat. I alla fall är det det man hittar om man googlar på skillnaden.
Det där med var själen sitter måste jag fundera på. Men jag tror ju på en odödlig själ som lämnar människan efter döden och lever vidare.
Intressant tanke det där. Har aldrig tänkt så, men helt klart låter det inte orimligt. Själen är det första som kommer och det sista som går tror jag.