Självkänsla och självförtroende, två ord som många antar har samma betydelse. Detta trots att orden inte alls har samma innebörd. Visste du till exempel att du kan ha ett bra självförtroende men samtidigt en riktigt dålig självkänsla. Att du kan vara oroligt självmedveten om att du är orolig bra på någonting, samtidigt som din självkänsla säger att du en bluff och totalt värdelös?
Jag har nog i grunden ett ganska gott självförtroende, jag vet vad jag är bra på. Men min självkänsla däremot är låg, där tvivlar jag ofta på mig själv och vem jag är. Släpper inte in människor så lätt för lika lite som jag litar på dem litar jag på mig själv. Det låter förmodligen konstigt men så är det.
Mitt värde som människa sättet jag i mina prestationer, det spelar alltså ingen roll vad andra säger för om jag misslyckats med något så tar min självkänsla över. Det blir ju en inre konflikt på det sättet.
Det är ingen hemlighet att jag varit sjukskriven för behandling och inskriven på Dala ABC som är Dalarnas ätstöringsenhet, där jag lärt mig en hel del som självkänsla. Jag tror egentligen alla människor skulle må gott av att tala med någon professionell person då och då för att reda ut saker som spinner runt i huvudet. Jag kan gå så långt i min tanke att det borde vara obligatoriskt att gå till en kurator, psykolog eller terapeut en gång om året på varje arbetsplats för att kolla upp hur varje enskild anställd mår.
Enkäter i all ära, men hur ärliga är människor i dem? Det är en markant skillnad att tala med en fysisk människa som ställer de rätta frågorna, mot att självskatta på ett papper. Det är dessutom skillnad att tala med en person som har sekretess, och inte ska sätta din lön mot en person som har en maktposition och som du vet kommer bedöma dig via lönen. Tänk så många vi skulle fånga upp innan de mött väggen, tänk så många som skulle få stöd och hjälp innan de fick långvarig sjukdomar om vi förändrade arbetet och arbetade mer förebyggande med naturliga åtgärder.
Det är inte din chef, som du naturligt kan berätta om hur du mår för. Om ni inte har en mycket nära relation del vill säga. Det är nog så att de flesta skulle ha lättare att tala med den som har utbildning ämnet som förstår hur den skall närma sig dig, med de rätta frågorna. Tänk om vi kunde tänka om i samhället och se hela människan med självkänsla, självförtroende och självvärde innan hon kraschat.
Nja inga krav på terapi. Har gått till säkert ett tjugotal och ingen har varit riktigt bra. I merparten har jag bara mått sämre efteråt och självkänslan är i botten för känner mig så värdelös. Däremot har min träning fått upp min självkänsla och gjort att jag mår så mycket bättre. De jag har haft kontakt med har varit så otroligt bra, Alla på sitt sätt.
Tror du behöver läsa om inlägget. Det jag menar är att fånga upp människor med rätt personer. Det är inte AG som folk berättar för hur de mår.
Jag tror att jag innerst inne har bra självkänsla men inte alltid så bra självförtroende. Egentligen borde man ju bli kaxigare ju mer man lär sig men för mig är det tvärtom. En av mina förbannelser är att jag med åren insett hur lite jag vet, och denna vetskap blir bara mer och mer uttalad ju äldre jag blir. Jag ser inte saker som så självklara längre. Ibland kan jag önska att jag vore mer tvärsäker, oavsett om jag har rätt eller fel. Med detta skrivet: Tack för dina viktiga reflektioner.
Detta med att veta saker är ju absolut något att alltid vara ödmjuk inför. Jag är dock väldigt bra på att veta vad jag kan, har nog en ganska stark självkännedom vilket bidra till mitt självförtroende. Men min självkänsla och självvärde är däremot mycket svårare att ta till mig av.
Är det inte så att man bara kan ha bra självkänsla om man har bra självförtroende? Jag vet att många blandar ihop begreppen, men enligt mig som förstås är lekman på området är självförtroende en basis för självkänsla.
Vet inte om jag skulle hellre prata med en ”riktig” för mig obekant person – öga mot öga istället för att fylla i en enkät. Nu tror jag inte på enkäter heller. Alla dessa ”låtsas”-procedurer står väl i något papper som arbetsgivaren är illa tvungen att följa och låter medarbetarna fylla i.
På mitt jobb hade/har vi medarbetarsamtal. Finns det nåt mera korkat? Min bästis och jag diskuterade det just idag. Om chefen frågar dig ”vad tror du att du tillför i din grupp”, då ser man nivån – suck!
Vad jag förstått det så handlar självkänsla mer om annat. Dels är det medfött men också aspekter från barndom kan spela in. Kriser brukar också påverka självkänslan. Där kan dock självförtroendet fortfarande vara gott.
Jo tack medarbetarsamtal, där den som är duktig att snacka får fördelar…
Du och jag är nog rätt lika i våra sätt att se på oss själva. Jag vet precis som du vad jag är bra på men är samtidigt expert på att tänka elaka tankar om mig själv och att andra är bättre än mig på alla sätt och vis…. Jag håller med om enkäter, jag vet inte om jag varit 100% ärlig i någon enkät ibland. Det är ju så lätt att anpassa svaren efter hur man vill att resultatet ska se ut. Inte hur man faktiskt tycker. Det är en bra idé med samtalsstöd via jobbet. Tror precis som du att många skulle hinna fångas upp innan de verkligen går in i väggen. Om de bara har någon att prata med som man känner förtroende för. Man vill kanske inte att chefen ska veta allt om sitt mående.
Nej alltså tror många gärna nara klickar, och man är ju i beroendeställning till sin chef så hur ska man då våga vara ärlig med sina behov.
Så otroligt viktigt att faktiskt fånga upp. Vi har otroligt mycket problem på jobbet och som du skriver om enkäterna tvivlar jag på att alla gör. Vi fick prata tre gånger var med en proffesionell från företagshälsovården men inget mer, som att allt skulle vara bra efter dom gångerna när situationen på jobbet inte är bra alls!
Ja det tror jag med, ska man få det bra måste man ju lägga ner tid på personalens hälsotillstånd.
Jag håller med dig. Det gäller att kunna fånga upp en person innan den börjar må för dåligt. Det är ofta att en person som mår dåligt psykiskt försöker gömma det inför ens vänner då den kan känns skam över hur den mår, Jag önskade jag hade blivit uppfångad tidigare då kanske jag inte hade mått så dåligt att jag flyttat till ett behandlingshem. För mig kändes slutenvården i psykiatrin som förvaring då man inte fick någon behandling utan bara mediciner.
Eller hur! Tror verkligen det skulle vara så viktigt, tänk alla som skulle slippa hamna i djupa depressioner om vi jobbade mer preventivt.
Jag tror att det vore bra med ett par obligatoriska samtalsträffar/samtalsterapi i alla fall när man jobbar inom vård, skola och omsorg, kanske inte lika nödvändigt om Du står ute på ett verkstadsgolv ????♀️
Att ha gott självförtroende är som Du säger ingen garant för bra självkänsla, vi människor tenderar att vara vår egna värsta ovän och trycker ner oss själva.
Jag tror många av oss skulle behöva både nån sorts samtalsterapi och även lära oss om återhämtning.
Då skulle troligtvis färre bli utmattad, utbränd och gå in i väggen.
Jag har ganska bra självförtroende ( vet vad jag vet och kan,) vågar dock sällan stå upp för den pga en jättedålig självkänsla. Det är tufft då man vet saker men inte vågar säga det för att man ”pratar” ner sig själv…
Kan tänka mig att det är ett stort hinder att prata med chefen om hur man mår men vore bra ur massa synvinklar om fler kunde ”fångas upp” innan man blir sjuk I tex depression.
Förstår det. Ja tror verkligen inte många känner sig bekväma med den saken.