Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Det finns så många saker jag gärna sluppit. Men någonstans har dåliga saker också visat sig bli bra. Jag funderar lite och svarar då när jag ramlade i skogen och slog upp benet så till den grad att jag fick sy massor av stygn och åka ambulans.
Mina tankar med detta inlägg går till familjemedlemmar, vänner, kollegor, elever som misst människor ur sitt liv.
Så skedde det igen, skolattacker. Obehagligt nog så talas det knappt om saken, ja visst det syns i media i notiser. Men inte mer än så, när polisen blev mördad i somras var det tyst minut och folket stod upp mot våldet, helt i sin rätt!
Men ändå känns det märkligt när jag tänker på hur lite som människor tycks bry sig om skolattacker? Hur lite det tycks beröra människor att vi har personer som går in och dödar personal på skolor?! Visst det talas så klart om misslyckanden, eleven sågs inte i skolan, kände sig utsatt och det finns alla möjliga anledning och förklaringar till varför en elev skadar, hotar eller till och med dödar! Men när någonsin talar vi om hur vi ska förebygga att detta aldrig sker?
Att höra elever säga att den vill spränga hela skolan, döda dig eller kalla dig för könsord hör mer till regel än undantag. Man blir ganska avtrubbad, jag vet med detta att många inom min yrkeskår kommer säga att: Jag har aldrig… fast det spelar ingen roll om du aldrig fått höra saken själv, INGEN ska behöva bli hotad eller kallas för nedsättande ord på sin arbetsplats eller behöva oroa sig för att bli dödad! Vad exakt ger vi då för signaler till de andra eleverna?!
Skolan ska vara en plats fri från kränkande behandling, men om vi vuxna tillåter oss att bli behandlade så. Ja då tillåter vi indirekt att eleverna även behandlar varandra på samma sätt och gör det till okej för eleverna att stå ut att bli kränkta dagarna i enda.
Jag skriver sällan om skolan i min blogg. Helt enkelt för att det är känsligt, varje ord kan någonstans påverka mig. Men jag börjar ledsna ur!
Blir det några RIP för dessa två vuxna som dött igår? På sociala medier som Facebook? Kommer vi se någon färg på olika storys? Kommer folk stå upp för ”skolpersonalen” med olika bilder? Får dem en hashtag? Något i stil med: #Ingetmeravåldiskolan ? Jag tror inte det, men vem vet kanske jag ska bli förvånad…
Jag har inte bloggar speciellt mycket sedan behandlingen startade. Helt ärligt tror jag enda anledningen till det är min extrema trötthet och att jag verkligen jobbar med mig själv.
Varje dag gör jag tvärtemot vad ätstörningen vill, tjatar den om promenader stannar jag inne. Säger den åt mig att inte äta, så äter jag. Den skriker i huvudet på mig, men det här är enda sättet. Ska jag bli frisk nu måste jag stå ut.
William bestämde i lördags att vi skulle äta ostbricka, med kex och alkoholfritt bubbel. Jag ville inte, han sa att det blir det eller godis. Så jag fick ge mig, det bär emot att skriva men det var gott. Jag mådde bra av saken.
Igår var jag med Dala ABC först och åt, sedan provade vi kläder och sist men verkligen inte minst åt vi fika på café här i Falun. Jag hade panik, det går runt tiotusentals tankar i huvudet när jag ska välja något. Jag tittar, funderar och vill bara därifrån. Till slut tog jag en bakelse, det definitivt svåraste! Men ska jag vinna över djävulen ska jag ta det jag egentligen vill ha, men säger mig själv inte får ta. Jag kände så många tankar, men jag klarare det. Begriper inte att jag klarar detta, utan att kompensera? Det händer saker, jag kämpar och varje dag närmar jag mig friskheten.