Så jag började jobba igen i måndags. Kom hem med migrän så jag däckade tidigt på soffan med illamående. Gårdagen var ej bättre, om något men inte mycket. Idag har det varit okej men inte helt bra. Jag avskyr verkligen att få spänningshuvudvärk och migrän, känner mig helt utslagen och orkar väldigt lite. Tog i alla fall en promenad nyss med Skilla för att få lite luft och rensa lungorna innan vi ska sova.
Imorgon jobbar jag min korta dag, sedan går jag runt och väntar på att få covid19 eller ja varianten omikron för det känns helt totalt osannolikt att man ska klara sig denna fjärde våg också…
Hur som helst, omikron och covid19 har ställt till det så min ätstörningsbehandling går ett osäkert öde till mötes. Eftersom jag skulle få dagvård från januari så lär det inte bli så, dagvård ska bli av men ingen på DALA ABC vet när eller hur. Detta då direktiven från regionen är som de är nu. Är så himla ledsen för den saken, jag såg framemot att få bli hjälpt. För varje dag som går hamnar jag längre och längre ner i ätstörningen. Jag försöker stå emot men det är så förbannat svårt. Speciellt då jag börjar acceptera saker jag inte gjort innan, det är ju nu jag vill ha hjälpen. Men den känns långt borta.
Ska skriva mer om detta i helgen, men är liksom i ett läge där det känns väldigt hopplöst.