Igår var det sista dagen med sjukskrivning, och idag är jag återigen uppe i att jobba 75% som är min tjänst jag har. Livet är alltså från och med idag att vara frisk. Fast egentligen är jag ju inte det alls, egentligen är jag så sjuk att det bara inte går att beskriva men jag måste ändå vara frisk oavsett för så funderar det med sjukdomar som sitter i själen.
Jag var på öppenpsykiatrin i måndags. Jag har inte skrivit om att jag skulle dit, kanske för att jag skräms och främst skäms. Jag skulle aldrig tänka att någon annan skulle behöva skämmas över sin psykiska ohälsa, men när det gäller mig är det alltid annorlunda. Som jag sa till kuratorn jag träffade som gav mig två diagnoser utöver min ätstörningsdiagnos: Jag känner mig äcklig när minnen påminner mig om saker jag varit med om.” för precis så är det. Jag känner mig äcklig när minnena kommer tillbaka, jag känner det som att jag ska kvävas och inte får någon luft. Tar till ätstörningen som min trygga snuttefilt och gräver in mig själv så djup i allt jag bara kan. Jag går från en trettiosjuårig kvinna till ett litet barn på bara några sekunder.
Diagnoserna jag fick i måndags var PTSD och GAD. Tidigare har psykologer inte kunnat fastställa vilken jag har. Men det var alltså så, med alla tester att jag har båda. PTSD och GAD, i dagarna tre har jag smakat på detta. Analyserat och läst på, katastroftankar och obehagliga minnen. Kuratorn sa att det inte är konstigt att jag är så trött, när jag går på fight and flight mode hela tiden. Mina psykiska besvär är inte genetiska, nej istället har mina trauman orsakat dessa två diagnoser, och ätstörningen har även den kommit till, lite som ett missbruk. Tänk dig alkohol eller droger, men i mitt fall är den min drog att svälta mig eller kompensera med maten.
Jag försöker nu att ta varje dag som den kommer, det är väntetid på psykiatrin så jag lär få behandling tidigast i vår. Ändå känns det bra, jag kanske kan få redskapen att må bra nu. Att slippa vara trött, rädd och osäker 24/7. Jag hoppas det, jag vill det. Kanske ätstörningarna försvinner då med. I en lyckans värld skulle det vara så, jag önskar så att det blir så.
Det där var ju inte så bra. Du borde få trappa upp tills du är tillbaka…. Ofta leder det ena till det andra och då det kommer till psykisk ohälsa finns det så mycket fördomar. Märker även det i mitt jobb inom LSS. Har man brutit ett ben finns det hur mycket hjälpmedel som helst, men sitter det i själen ska man bara rycka upp sig och ta en kaffe och kaka. Tänk om det vore så enkelt.
Ja så är det ju, folk förstår liksom inte. Det är väl därför folk blir sjuka om och om igen i psykisk ohälsa.
Oj. Det var snabba puckar. Rakt upp till 75% att jobba i ditt mående. Känns osäkert för mig. Men du får prova 😊.
Det måste va skönt att du nu fått diagnoser på dem saker som du har haft frågor på innan.
Ätstörning är ju som en drog. Även om du får vänta till efter års skiftet för att komma till psykiatrin. Så är ju bollen i rullning. Det är ju bra 👍🙂.
Va rädd om dig! Ta hand om dig! Kram❣️
Jag har gått från först helt i två veckor, sedan 25% i 2 veckor, 50% i 4 veckor och nu 75% i två veckor.
Kan du inte få längre sjuksskrivning? Känns helt galet att du ska börja jobba redan när du egentligen inte mår ett dugg bättre än innan sjukskrivningen. Det är aldrig roligt att få en diagnos men jag tänker att det är bättre att veta varför man mår som man gör än att behöva gå runt och fundera. Håller med dig om att du nu ändå kan hitta verktyg att komma framåt när du vet vad du har att förhålla dig till. Hoppas verkligen att du inte behöver vänta ända till i vår.
Nej, alltså det var den tiden. Kanske blir sen när jag får komma på psykiatrin men vet inte.
Märkligt att Din sjukskrivning inte blev förlängd.
Förstår hur jäkla jobbigt det är till en viss mängd… har ju problem med att jag ständigt är i full beredskap för att slåss med den sabeltandade tigern och är ständigt spänd och kan inte slappna av.
Men det är inte min mening att jämföra… Du vet ju hur Du mår precis som jag vet hur jag mår 😉 kanske lika men ändå olika.
kram
Ja alltså var inte förvånad för det dock.
Jag kan inte sätta mig in i vad du går igenom, kan bara beklaga att du drabbats av så mycket och skicka över en tröstekram. Håller med tidigare kommentar om att det känns galet att folk ska gå från noll till hundra över natten, gällande jobbet alltså. Hoppas att samhället – och inte minst myndigheterna – kommer börja ta bättre hand om alla kämpar. Det är inte rätt att man ska kastas ut.
Nej förstår det.
Du är modig som berättar fast det kan kännas jobbigt när det gäller en själv. Ibland är det faktiskt skönt att få en diagnos som förklarar allt man upplever. Jag hoppas det blir bra för dig och att du kan få hjälp att verkligen tycka om dig själv för det är du värd.
Ja så är det ju 🙂
Diskuterade psykisk ohälsa med en kompis idag. Vi var helt överens om att man inom sjukvården inte är rustad för denna sjukdom. Det är ju horribelt att du får vänta så länge på hjälp. Å du är absolut inte ensam.
Men du har åtminstone rätt inställning under tiden. Eller rätt och rätt. Du har ju tyvärr ingenting att välja på.
Håller tummarna att du lyckas!!!
Ja det är absolut så :/
På ett vis måste det ändå vara bra att få diagnoserna för på något vis vill man veta men samtidigt hade man helst velat vara utan dem. Hoppas i alla fall att du ska få adekvat hjälp och att det ska fungera med ordinarie arbetstid. Kanske hade det varit bättre om du hade trappat upp lite men det har du kanske gjort…
Jo det är ju lite dubbelt så där.
det blir ju blandade känslor när läkare säger att man är frisk o seen inte. kan du inte förlänga ?
Ja så är det ju.
Skönt att gå till pyckistrin och prata lite skönt att du fått dignås på ett sätt för då hoppas jag du får värktyg som hjälper dej ♥️
Jo.
Hej oj ja du har mycket i bagaget att hantera men kanske ändå skönt att fått diagnos på något du inte vetat att du har, det brukar nog kunna ge någon form att lätthet. Samt tänk att man ska behöva komma tillbaka så fort till jobbet trots att man inte känner sig redo
Jo är ju så :/
Förstår vad du kämpar med, att känna att man rår sitt eget liv efter traumatiska händelser har nog lett till många ätstörningar, så är det kanske även med mina idag oftast minimala intag av föda… Försökte äta fläskkorv med rotmos idag efter tre tuggor var jag tvungen att springa till vasken då kväljningen kom… Läkare och min son tror jag haft covid 19 och att det beror på det… Men efter ett år blir det bara värre och värre….
Ja så är det ju <3. Livet kan man inte styra hur mycket man än skulle vilja.
Starkt av dig att dela med dig av tankarna och känslorna. Det är så orättvist när man lider av psykisk ohälsa och inte tas på allvar. Med ett brutet ben visar röntgenbilderna hur illa det är men har man psykisk ohälsa finns inget sådant att ta till. Och vissa verkar ta för givet att det bästa för alla är att komma ut i arbetslivet fort som fasen.
Jag vet inte hur starkt det är, egentligen är det ju bara livet liksom. Ja så är det ju sådan skillnad 🙁
Bra av dig att du kom iväg till psykiatrin, och jag hoppas verkligen att du får bra hjälp med dina diagnoser. Fint att du delar med dig också, jag känner till viss del igen mig i dina känslor. Kram och heja dig. <3
Det hoppas jag också.