På senaste veckorna har så många frågat mig samma sak, eller skrivit till mig på sociala medier. Samma frågor om och om igen: ”Hur mår du?”, ”Du ser så ledsen ut?”, ”Dina ögon ser sorgsna ut”, ”Vad har hänt? Du ser så slut ut.” Jag vet inte vad jag ska svara på dessa frågor, eller jag har ju skrivit om det väldigt öppet. Jag går en behandling, och är öppen med saken. Trots det tycks folk inte förstå att jag känner mig helt slut inombords och är trött och går runt med extremt mycket ångest. När jag äter triggar det helt klart igång allt hos mig, att inte kunna väga mig och framförallt sedan att jag dessutom oroar mig konstant för viktuppgång just nu. Sedan när jag skriver detta om saken, för att ni men även andra ska förstå varför jag drar mig undan just nu. Varför jag väljer att äta ensam eller är jättepetig med att äta på exakt samma tider. Så kommer ändå små tips här och då kring: ”Hur jag kan gå ner i vikt”. Jag godkänner inte alltid de kommentarerna heller, just för att jag bara känner mig uppgiven. Det är som att folk tror att min ätstörningsbehandling är ett fat-camp och att jag går där i stil med ”Biggest Loser-utmaning”. Det handlar inte om att jag ska gå ner i vikt, det handlar om att bli fri från tankar kring kroppen, maten och att begränsa mitt liv.
Jag är ohälsosamt hälsosam som jag sa till näringsfysiologen. Jag har så mycket förbjudet som inte äts på grund av rädsla att kroppen ska få ta skada. Ris slutade jag med när det visade sig vara arsenik i och tar väldigt sällan. Jag slutade äta ägg i höstas mer eller mindre för att jag blev så äcklad när William berättade att han fått en svartgula. Jag äter potatis restriktivt eftersom jag fått för mig att det är onyttigt, äter sällan mjukt bröd eftersom jag tänker att man blir fet av saken. Jag får dåligt samvete när jag äter knäckebrödmackor med mjukost som mellis varje dag för att jag rädslas för att det är för många kalorier. Jag går långa promenader varje dag, medan andra hurrar på… Men vad de inte vet är att när jag gått 30000 steg som för några veckor sedan är det för att min ätdjävul sitter på axeln och peppar mig så till den grad att jag bara tänker: ”Fortsätter jag så här kommer jag att gå ner i vikt”. Samtidigt som jag har en andra rösten, min matängel som säger: ”SLUTA med det där, du ska inte gå ner i vikt. Du ska bli frisk”.
Om du går med båda dessa som bråkar med dig i ditt huvud hela dagarna så får du till slut ledsna ögon, du får till slut ingen glad person. Nej jag håller inte på att bränna ut mig, och nej jag kommer inte bli sjukskriven för saken. Men jag kämpar dagligen på med livet. Så ja, jag är ledsen och jag är slut. Jag behöver få vara det, för att orka med att bli frisk. Lite som i Bröderna Lejonhjärta:
Jag ser ljuset!
Tycker det är så konstigt med såna kommentarer om hur du mår. Om man följt dig ett tag särskilt nu sista tiden så vet man ju exakt varför du inte ser glad ut. Vilket jag för övrigt tycker är en konstig kommentar. Alltså varför man påpekar att någon ser trött/ledsen ut. Att fråga hur man mår är okej såklart men just det där med utseendet. Tycker det är helt galet att du får såna kommentarer här i bloggen när dina läsare vet hur du kämpar. Det är okänsligt.
Tror inte folk förstår tyvärr, de ha väl någon tanke kring hur de uppfattar saken. Vi har ju en ätstörd värld där folk tror allt handlar om att banta.
Det är bara med okunskap & att människor inte tänker ett steg längre på vad dem frågar. Dem frågorna är dumma! 😠
Men jag kan erkänna att det är svårt & veta vad jag kan skriva ibland för att inte påverka dig. För det vill jag absolut inte ❤️.
Det är inte konstigt att du inte är på topp just nu. Du går igenom en behandling nu som är tuff. Alla behandlingar som man går igenom är tuffa. Den är ingen dans på rosor! Men som sagt förhoppningsvis så finns det ett ljus i tunneln.
Det är bra att du ser ljuset 🙂
Heja dig! Kämpa på! Jag vet att du fixar det här! Stort StyrkeKram❣️
Ja så är der ju. 💕
Huvva så jobbigt läge men Du är på rätt väg och Du är en kämpe… Du klarar av det, även om livet nu är tufft.
Jag hoppas Du känner Dig lite bättre dag för dag nu när Du har fått hjälp… till slut vänder det om Du får må bättre, jag önskar verkligen att Du börjar känna Dig piggare, men jag förstår det tar tid.
kram <3
Ja jag hoppas du har rätt <3.
Det är så svårt att veta vad man ska svara, jag vet jag har själv varit/är där men inte alls på samma sätt. Önskar jag kunde säga något som peppade dig på riktigt men det ända jag kan säga är att du ska fortsätta kämpa, tro på dig själv och lyssna på den ängel som säger att du vill bli frisk. Och jag, ja jag ska heja på dig i kampen du är i just nu.
Tack för de fina orden! ❤
Styrkekramar från mig.
Tack 🙂
Jag kan inte ge något mer än min medkänsla och be din goda ängel och fe på axeln att behandla dig väl ❤
Varm kram!
❤❤❤
”Ögonen är själens spegel” brukar man säga och det stämmer nog ganska så bra. Själv skulle jag dra mig väldigt för att fråga hur en annan människa mår eller kommentera om någon ser ledsen. Det handlar om fingertoppskänsla och hur väl man känner varandra. Sedan är det också en balansgång för jag vill inte bara gå förbi utan att se. Hoppas att den hjälp du får ska ge dig rätt redskap inför framtiden.
Ja men visst är det så. Man får vara lite försiktig med mycket 🙂
Jag tycker inte det är ok att påpeka hur någon ser ut någon gång. Vad trött du ser ut?!, det är ju inte särskillt snäll kommentar, var finns komplimangen eller goda tanken i det. Ledsen du ser ut, det kanske i sfl är mer omtanke, men tycker ändå att det är tycken kommentar och att man inte behöver vara så nyfiken.
Hoppas att det du får se hela ljuset i tunneln snart och jag är också viktfixerad och tänker som du många ggr att jag oroar mig för att vågen visar plus då jag ätit vissa saker
Nej inte jag heller. Precis man får kanske också vänta tills om personen säger något?
ja vännen ja undrar oxå hur har de ens tänkt tanken . och jag är man här så vet du väl oxå . du får kämpa på
på Man klarar mera än va du tror men du är bra i bra tänkandet
blir jobbigt
kramar till dej fina
Just kämpa är svårt till slut.
Den där kroppshetsen, och många som tror det är Ok Jag triggas enorm av det med att äta ”nyttigt” Att gå 30 000 steg är galet mycket, Tyvärr kan det börja tidigt. Mitt barnbarn var på BVC och där fick höra att hon var underviktig. Hon är smal, men inte mager. Hennes pappa kämpade med att gå upp i vikt men gjorde det inte. Dom är helt enkelt smala byggda medans andra inte ser ut så. Fick även höra att min ena dotter var tjock på BVC vilket INTE stämde heller. Hon följde sin kurva perfekt då även längden låg över. Tyvärr triggas jag av sådant något enormt och har man inte dom tankarna innan så är det lätt att få.
Det är sjukt med sådant där, man kan u undra över varför?
Som du skriver tror jag inte att folk förstår och då vet de nog inte heller hur de ska bete sig runt dig. MEN med det sagt är det ett märkligt beteende det här att man alltid ska komma med en massa råd, hur välmenande de än är (och man undrar ju om råd om viktnedgång är så snälla i detta läge). Då är det sjystare att heja på och stötta dig i din dagliga kamp. Klart som sjutton att du är trött och ledsen nu, jag kan inte föreställa mig modet som krävs att skriva om det du går igenom.
Nej precis så är det ju.
men det där ju väldigt tufft så förstår att du bearbeta dej och tyr sej undan. du ska inte ens behöva förklara dej.
Ja det är ingen lätt sak
Jag kan bara lämna mitt svar… Efter cancern har matlusten minskas, blir spyfärdig av vissa lukter av mat… Utmattningssyndromet gjorde att mat var det sista jag tänkte på, vila var vad jag behövde (trodde jag) sedan2013 och sedan 2015, cancern konstaterad 2018… Det kanske sitter i mitt huvud, jag är aldrig hungrig eller känner sug efter mat… min man har skojat i över 10 år att jag anmäler dig till Robinsson och farmen då du äter minimalt… Idag är han orolig…
Åh förstår ❤