Förra gången jag lämnade bort vågen till förmån för min behandling var prick två år sedan. Jag trodde då att ångesten som var det året berodde på stress, men nu inser jag att det är vågen och det faktum att jag helt tappat kontrollen som ger mig ångesten.

Rädslan i att gå upp i vikt, rädslan i att helt vara rädd för att inte kunna se och kontrollera vad jag äter dagen. Allt känns som att jag tappat full kontroll och varje matbit jag äter känns som den fyller på min kropp men minst 5 kg per dag. Det är vidrigt och värst är att förväntas klara detta själv. Eftersom jag inte har någon mer kontakt än ungefär var fjärde vecka byggs ångesten på. Samtidigt som jag vill fixa detta, så vill ju ätstörningen stanna kvar. Jag vet ju inget annat! Det här är mitt liv hur konstigt det än kan låta för någon annan.

Därför gör det kanske ont med kommentarer som: ”Du åt väl normalt innan ätstörningen” min ätstöring har jag haft sedan sommarlovet mellan femman och sexan, det är större delen av mitt liv. Jag är trettiosju idag, och har tolv när jag fick min ätstöring det kan nog säga allt. Min ätstörningsdjävul flyttade in för 25 år sedan ganska exakt. Hur ska jag minnas hur livet var utan ätstörning?

Vidriga förbannade sjukdom, och vidriga förbannade ångest! Igår kände jag bara: Jag orkar inte leva så här. Inte för att jag vill dö, jag vill leva och är rädd för döden. Men för att det är en sådan vidrig känsla och det enda jag vill är att slippa den för att må bra! Är det för mycket begärt att få må bra?