Min ätstörda hjärna, och att söka hjälp igen på Dala ABC.

För cirka två månader sedan sökte jag återigen hjälp för mina ätstörningar. Jag kontaktade Dala ABC och gjorde en egen vårdbegäran, förra torsdagen fick jag tid och kom dit. Fick träffa en av deras psykologer. Jag har aldrig träffat personen innan, och märkligt nog föll verkligen allt ur mig. Mina sjuka tankar kring mat, min känsla av misslyckande för att jag var tillbaka igen och någonstans allt det där jag inte direkt pratar öppet om.

Det var förbannat jobbigt, jag fick komma dit igår idag och då tog vi vikten. Jag skulle inte kolla men kollade ändå, sjuk som jag är kändes det trots detta bra för jag hade inte gått upp något… Mitt huvud och jag, som jag sa till psykologen vill jag bli frisk. På måndag eller tisdag får jag veta om det ens är möjligt för mig med behandling igen, jag känner mig så rädd för att de ska anse att det inget kan göra. Att jag blir hänvisad någon annanstans för jag känner ju att detta är mitt problem, mina ätstörningar. När jag sökte dit för två år sedan var jag deprimerad, mormor hade precis dött. Nu är jag inte deprimerad, men däremot villig att ta tag i detta och jobba för att hitta regelbundenhet och friskheten. Jag vill kunna äta utan skam, känna hunger och framförallt törst. Vill kunna känna mig mätt? Ja allt det där normala människor gör.

Jag skriver mest för min egen del just nu, måste få ur mig detta. Måste verkligen tänka på att det kanske blir stöd, jag hoppas det. Jag vill det, vill bli frisk och få ett normalt liv. Må bra och slippa må som jag gör, ett liv utan ätstörda tankar. Ett liv jag aldrig levt men ett liv jag vill leva.