Igår kväll eskalerade smärtan och jag låg i sängen och vred mig från höger till vänster i fosterställning. William fick komma med citodon åt mig för jag tog mig inte upp, mådde så illa av smärtan att jag höll emot för att inte kräkas. Låg sedan hela natten och snurrade fram och tillbaka. Ett tag kändes det som att livmodern försökte borra sig ut genom buken på mig.
Jag har fött barn, och det här känns precis så. Sittandes på toaletten ville jag bara krysta ut mensen mer eller mindre. Det funkar ju inte så, man kan inte krysta ut blod. Istället har jag hela natten haft ont, knappt kunnat andas utan smärta som känts rejält.
Strax efter 6:00 gav jag upp och ringde 1177. Då hade jag tagit min tredje citodon på runt sammanlagd 18 timmar, och det har inte hjälpt. Sjuksköterskan på sjukvårdsrådgivningen sa till mig att vara hemma idag. ”Hade du haft tandvärk hade du varit hemma eller hur?” Det är ju sant, varför är ena smärtan pepprat med citodon något man ska skämmas för att ens tänka tanken att stanna hemma med? Medan den andra smärtan är helt självklar?
Det är ju en kvinnofråga så klart, mens kommer från kvinnans kropp och vi är lärda att allt kvinnligt ska man få lida för! Tack men nej tack!
Så jag är hemma, ligger fortfarande i sängen. Tar mig inte upp nämligen på grund av smärtan. Får se hur det blir med denna dag, det känns som den kommer spenderas liggande.
