Begav mig ut för att ta en promenad, hela huvudet skrek efter solljuset och naturen. Jag behövde andas, se varje del av naturen och stanna upp en stund. Kanske behövde jag instinktivt vakna upp ur något jag inte kan sätta orden på. Jag lyssnade på Framgångspodden, ögonen sökte sig till kor, hästar och får under promenaden. Jag märkte hur kroppen sökte sig till vackra blommor efter dikeskanten och jag andades in naturen genom näsan. Jag kände den fuktiga luften fylla min näsa, kände värmen från solen som värmde upp min kind. Kanske även alla tankar fick sig några minuters andrum.
Jag går igenom en tankeverksamhet, som att jag börjar sortera och förstå vad som sägs där på insidan av min kropp. För kroppen, sinnet och allt känner något och talar till mig. Jaget vet, försöker acceptera det faktum som sinnet känner. Om naturen ändå kan läka det där som finns på min insida, det ingen annan ser.
