Så har jag nu lämnat in min fältuppgift. Någonstans trodde jag mig nog inte lämna in den denna gång. Insåg att vi även har en till uppgift som ska lämnas in men då i januari. Jag ska försöka att skriva på den till helgen, sedan torsdag och fredag nästa vecka. Då kanske man bara kan sitta ner och finputsa den vid slutet sedan där i januari.
Efter jag varit på Dala ABC idag gick jag hem och tvättade, det behövdes. Nu är sängkläder nytvättade och William har fått rena sängkläder i sin säng tills han ska sova ikväll. Just sängkläder tvättar jag en gång i veckan, jag älskar att lägga mig i renbäddat.
Min vän Lisa skrev till mig och frågade om vi skulle ses. Jag beslutade mig för att det var en bra ide, att få komma bort en stund och rensa tankarna från hemmet. Så åkte hem till Lisa åt pepparkaka och drack te, lekte med hennes lilla Alice och pratade om livet med Lisa.
När jag kom hem senare så la jag mig och sov en stund. Det är mörkret, och kombinationen med en djup sorg och griper dag i mig. Jag ser henne framför mig när jag tänker på henne. Min vackra mormor, det blir så påtagligt så här nära julafton och kanske främst nyårsdagen då hon skulle fyllt 89. Mamma skrev på Facebook idag hur hon ska lära sig leva utan sin mamma, jag tänker detsamma. Hur ska jag lära mig att leva ett liv utan min mormor? Hon var som min mamma, det har varit en gåva att ha två mödrar i mitt liv. Nu är den ena borta för alltid och det gör så ont. Trots att jag vet att hon dog med vetskapen om hur mycket jag älskar henne, så känns det ändå så smärtsamt att vara kvar och sakna.
Man lär sig acceptera sorgen men den slutar aldrig. Nog för att jag som nioåring sörjde min pappa när han dog i en bilolycka. Att jag sörjde min morfar när han dog i cancer när jag var tretton år. Men ingen sorg har någonsin gjort så ont som denna att förlora min mormor vid trettiofyra. Jag saknar henne så. Det känns så fruktansvärt att cancern tog henne, hon som var så pigg och frisk. Ingen kan stå mot cancern när den väl vill vinna striden. Det är därför jag numera är stödmedlem i cancerfonden.
Jag förstår din saknad. Den är enorm men det är inte så konstigt då du älskade din mormor så som du gjorde. Det är den svåraste när våra nära och kära lämnar oss, saknaden, den förblir för alltid en del av oss. ?❤️
Nej det är ju inte det, saknaden griper verkligen tag i mig. Det gör så ont :(. Speciellt ont gör det när jag inte jobbar, det är som att så fort jag engagerar mig i något kan jag koppla bort smärtan en stund.
Skönt att ha en klar översikt över studierna 🙂 och så skönt med nytvättade lakan!
Ja det är skönt 🙂
Skönt att få träffa en vän och prata av sig lite! 🙂
Ja det var det 🙂
På sikt lär man sig ju att acceptera sorgen trots att det känns helt otänkbart då man är mitt uppe i det som du är. Det blir ju ett sätt som gör att man accepterar det som hänt eller vad man ska säga. Ja man gör ju verkligen inte det, men man tvingas göra det eller vad man ska säga. Jag jämför inte din mormor med vår Bellman nu, inte menat så. Men jag har aldrig varit så knäckt som när vi tvingades ta bort honom. Jag gråter fortfarande för honom och jag saknar honom fortfarande så det gör ont, men man finner sig i det trots att man ej vill
Jag kan känna hans lukt om jag fokuserar och jag kan känna känslor som jag kände då han levde och det är för mig något fint i det hela nu. första tiden var jag ju helt knäckt då jag kände så, nu är det ett fint sätt att känna hans närvaro
Kram till dig
Ja det är ju det jag skriver, man accepterar men sorgen försvinner ju aldrig. Den finns var, denna gång är det också så för mig att sorgen alltid kommer bäras kvar. Det känns annorlunda mot tidigare, jag har haft min skära del av farväl ?. Men detta för ondare än något annat.
Jag förstår hur känslorna med en hund är, var först för två år sedan jag kunde tänka mig att skaffa en till hund. Innan det gick det inte pga minnena av min hund Sassa. Man kan sörja djur med, förstår hur du menar. Tog det inte som en jämförelse, all sorg är unik.
Alltså, känslan av att vara färdig med och lämna in en uppgift man har suttit och kämpat med är verkligen oslagbar. Man känner sig som den friaste människan i världen trots att man vet att nya uppgifter väntar precis runt hörnet! ?
Ja det är så befriande 😀