Igår såg jag ett ensamt äpple på ett träd. Kanske kände jag mig just som det äpplet, ensam och trött. Idag är det två veckor sedan mitt liv slogs i spillror och mitt hjärta slets ur kroppen.
Idag ska jag ha ett kvalificerat samtal, jag hoppas även på att hinna med att göra en intervju idag. Får jag båda gjorda kan jag sedan bara försöka skriva ihop lite till specialpedagogsprogrammet. Jag får erkänna att skolan inte är det jag prioriterar främst just nu, jag försöker bara överleva just nu.
Just överleva är verkligen inte så enkelt, det är snarare bland det svåraste uppdrag jag haft i livet.