Idag startade en ny arbetsvecka och dagen har varit så himla känslofylld för mig. Jag var egentligen inte alls redo att börja jobba, men man måste gå tillbaka någon gång oavsett om det känns som man ska sprängas inombords. Jag klarade mig igenom arbetsdagen men efteråt var jag så slut att det fick bli MAX till middag för mig och William. Inte det nyttigaste och bästa direkt, men jag tog det idag. Jag vet inte varför egentligen, kanske för att jag bara behövde slippa laga middag.
Jag har klarat mig igenom en dag, men det betyder inte att jag känner mig som jag dragit någon lottovinst direkt. Jag sörjer och känner mig så himla tung inombords. Det saknas mig någon varje sekund och varje minut. Tiden är som i ett kugghjul, varje kväll lägger jag mig med en önskan att vakna upp ur denna mardröm. Varje morgon vaknar jag och vet att mardrömmen är sann. Jag förstår inte, jag kan inte handskas med detta det gör alldeles för ont.