I många år har jag tänkt på hur gärna jag vill bli Hjälpmamma genom Amningshjälpen. Jag kommer ihåg när mitt tjugoåriga jag blev mamma. Amningen var ingen baggis och jag visste inte vart jag skulle vända mig, någon pratade om Amningshjälpen men jag var ung och kände ingen i min egen ålder, alla mammor då var dessutom äldre än mig så det fanns en rädsla kring att känna mig granskad om jag bad om hjälp. Så jag stod ut med såriga bröstvårtor, gråt från min sida och sedan en sprucken bröstvårta som ledde till att jag inte kunde amma mer från det bröstet.

Några år senare fick jag mer information om Amninghjälpen, det var då försent för mig att söka hjälp då jag inte längre ammade. Men jag kände direkt att detta måste vara en underbar organisation. Eftersom jag inte ammade längre, vågade jag heller inte bli medlem, det dröjde fram tills december 2015 innan jag struntade i mitt osäkerhet och blev medlem. Redan när jag läste första tidningen insåg jag min vilja att ge andra stöd, så jag började skriva lite på Hjälpmammaprovet, som är väldigt omfattande men även lärorikt. Som ni vet kraschade jag in i väggen 2016, och först i slutet av mars i år började jag skriva igen. Nu med målet inställt på sommaren 2018 ska jag bli hjälpmamma, gärna innan semestern.

Det blev några veckor in på sommaren och nu sitter jag här sedan 00:00 inatt och är Hjälpmamma. Nu får jag hjälpa människor som behöver hjälp och stöttning med sin amning. Jag är så stolt över mig själv som tagit mig hit!

Jag läste ut Framgångsboken av Alexander Pärleros igår som har Framgångspodden, där kommer begreppet Dream Doers upp och trots min bild av mig själv som en drömmare rakt igenom, inser jag att det finns en större dos av Dream Doer inom mig. Jag kanske aldrig kommer få miljoner på mitt konto, men jag följer mina drömmer och ser till att leva varje dag utifrån att lära mig någonting nytt.

Hela livet har jag varit den som gått min egen väg. Vill man ha någonting gjort, får man göra det själv. Det finns något bakom de orden, och som Magnus Ugglas Vittring och textraden ”Allting som jag vill kan jag göra” så gör jag det:

• Jag flyttade till Falun ensam som nittonåring trots att jag knappt kände någon här.
• Jag ville fixa att bli mamma som tjugoåring trots att jag varit deprimerad, inte hade något jobb och hoppat av gymnasiet.
• Jag började läsa in gymnasiet och bli undersköterska trots att jag hade en bebis på armen.
• Jag bestämde mig för att ta körkort vid 23, med småbarn och 200% gymnasiestudier.
• Jag beslutade mig för att läsa på Högskolan, trots att jag var 23 år och hade småbarn.
• Jag bestämde mig för att bli lärare vid en ålder av 24 och pluggade på mer en heltid med småbarn.
• Jag vaknade en novembermorgon och beslutade mig för att bli Doula.
• Jag ville förändra skolan för eleverna så bestämde mig för att bli specialpedagog och började studera igen, trots utmattningssyndrom, tonårsbarn och yrket jag har som lärare.
• Jag ville bli hjälpmamma och blev det.

Genom alla år har människor sagt till mig att det jag vill göra inte kommer gå. Genom alla år har jag mött dessa människor som förklarat för mig hur svårt saker är. Men jag har valt att lyssna på någon annan, den lilla rösten inom mig som säger ”Allting som jag vill kan jag göra” precis som textraden på den låt av Magnus Uggla som mamma och pappas lyssnade på i regnet i bilen på väg mot Märsta när jag var liten, och mina ögon såg regnbågen där i horisonten och jag tänkte ”Där borta vilar skatten”.