Jag kan inte minnas senaste gången som mitt mående varit så pressat. Jag har känt mig så uppstressad över denna tentamen. Jag satsar inte på att få höga betyg på specialpedagogprogrammet utan godkänt är verkligen gott nog för mig. När du en gång kört din kropp rakt in i stenmuren så till den grad att din hjärna ger upp och säger att nu tar jag dig inte ur sängen på ett bra tag, då lär man sig att tillräckligt är just tillräckligt. Därmed är ett godkänt betyg på 50% studier och 75% jobb efter en utmattning bra nog.

Men den här tentamen har verkligen gett mig stresspåslag. Jag har sovit dåligt, och bara tänkt att det är kört. Kanske det berott mycket på att just denna kurs är avgörande för att gå vidare år två. Jag ville således slippa en komplettering och all den oro det skulle ge med sig.

I dagarna två har jag sett i den gemensamma grupp alla som nu läser mot specialpedagogik både blivande specialpedagoger och speciallärare på Facebook, fått sina resultat på kursen och tentan. Men inte jag, detta har stressat mig och även gjort mig orolig. Tänk om det är kört har varit min ständiga farhåga sedan den 3 juni och trappats upp rejält senaste dygnet. Så när jag för en stund sedan satt och pratade med Lisa och fick e-post om resultat i Ladok höll jag på att få hjärtstopp. Jag berättade för henne hur livrädd jag var för resultatet. Så såg jag att det står GODKÄNT och den glädjen, jag började gråta. Det var som alla spänningar gick ur mig, godkänd det betyder att jag fortsätter mot år två i höst och det betyder även att jag fixade en tentamen som höll på att få mig alldeles ur fas.

Jag känner glädje just nu! Först vinsten med massor av jordgubbar och nu detta! Nu kan jag börja sommaren! Sommaren börjar här och nu!