För två år sedan var jag mentalt slut. Jag kände ingen glädje, jag kände ingen livslust. Varje dag var en dag i ett kugghjul. Att ta sig ur sängen, att tvinga mig själv att äta, att gå till jobbet. Allt detta var tungt, jag orkade inte prata med vänner eller svara på sms. Någonstans var allt det som varit jag borta. Jag hade tappat 15 kilo i vikt och visst var jag glad för det, men något saknades mig. Det var som kroppen skrek inombords, men jag förstod inte varför.

Jag hade allt men ändå var jag inte lycklig. Jag tror inte att människor vet i stunden när de är lyckliga, utan att vi förstår det först efteråt. Jag vet att vi känner glädje i stunden, men när vi var som lyckligast minns vi det så där extra tydligt.

Men för två år sedan visste jag om min känsla av att vara olycklig. Kanske borde jag förstått då vart jag var på väg. Att jag skulle krascha, men det gjorde jag inte. Istället så körde jag på lite till. Sen sa kroppen stopp, jag fick kämpa mig tillbaka från min utmattning.

För ett år sedan hade jag fått ett nytt jobb att börja till hösten. Det var den endaste lösningen för att bli fullt lycklig igen. Jag behövde något nytt, slippa resor och komma hem tidigare på dagarna. Jag behövde utvecklas och inte stampa på samma punkt. Jag är en flyende själ, jag blir som en fågel i bur när jag känner mig instängd. Jag måste hela tiden utvecklas för att må bra, jag visste det förut.

Som tonåring var jag ständigt på väg någonstans, alltid på flykt undan det liv som kallades vardagen. Jag ville inte bli som alla andra, en del i ett tåg där ingen sticker ut. Jag ville bli som träden som jag såg på Orsa Camping som barn där två träd vuxit ihop för att bilda ett. Kanske ville jag vara som häxknuten i Orsa finnmark, men jag ville inte vara en ordinär gran som växte upp likt alla andra med fallande löv på hösten. Jag ville slå mig ut och slå mig fri.

När vardagen kom till mig blev jag bekväm. Det var skönt med alla rutiner, jobb, åka hem och jobba, vara med William. Ha ett städat hem, handla mat och ta hand om mig själv. Skratta och umgås med vänner. Sedan starta om detta kugghjul igen, om och om igen. Men någonstans där i kugghjulet var det som något fattades mig. Min inre vildsjäl skrek på mig, hon där i mitt inre som aldrig trivts i denna normalitetsvärld. Hon som bara ville vara fri.

Så när jag kraschade tog hon helt över, hon visade mig vägen. Jag var arg på mig själv och omvärlden som tillåtit mig själv bli den jag inte ville vara. Jag var arg på allt det som fått mig från levnadsglad till total tomhet.

Nu i skrivande stund är det något annat, jag har hittat en balans mellan min vildskäl och min anpassningssjäl. Vi har bildat ett team, vi samarbetar. Jag vet att det finns människor som väntar på att jag ska krascha igen, för så säger statistiken. Det kan jag aldrig lova att det aldrig sker, men jag tror att det är minimal risk om jag balanserar min vilda med min anpassning. För det är nu jag är som gladast, nu är den vilda och den anpassningsbara samarbetar.

Jag är en vild själ, det finns en anledning till att jag en gång var ett typiskt barfotabarn. Eller som William sa förut; ”Mamma du vet att du är en hippi va?”. Jag vill inte kalla mig för hippi, men något liknade är jag nog. Jag är en själ med naturen, den delen är viktig för mitt inre. Jag målar min själ i vinden, och leker med stjärnorna på himlen.

Det är nu jag är glad, det är nu jag lever. Jag har hittat mig själv igen. Det är en känsla jag är så tacksam för. Tacksam över min resa, mitt liv och min hälsa. Tacksam för livet i mina lungor, tacksam över att få leva. Men främst är jag tacksam för att vara mamma, utan William hade jag aldrig varit här idag.