Befinner mig nerbäddad, det är inte långt tid kvar innan jag måste gå ur sängen och äta frukost. Tänk att dagar kan kännas så långa ibland. Det är klart att vi alla är olika, en varje morgon tycker jag det känns som en evighet tills det äntligen är kväll igen och det är dags att sova igen.

Jag tänker ganska ofta på hur skönt det är att sova, speciellt vintertid. Kanske beror det på att det aldrig är riktigt varmt eller så? Men främst är det nog mörkret speciellt så här i november. Det är ju som att gå upp på natten och lägga sig på natten.

Får erkänna att jag reagerade något när jag vid 15:00 tittade ut genom klassrumsfönstret samtidigt som eleverna höll på att plocka ihop och jag såg att solen började gå ner. Jag drogs då till ett minne från högstadiet, vilket bör ha varit årskurs sju någon gång i december. Jag hade fotografisk bild på elevens val och vi slutade nog fyra den dagen. Minns hur jag och en vän gick hem i vinterkylans Orsa och det hade redan mörknat.

Jag har nog aldrig tyckt det varit speciellt kul när hela dagens ljus försvunnit innanför dörrar. Någonstans tror jag vi alla mått bättre av mer solljus än vi får. Jag äter D-vitamin annars hade jag nog varit lite borta som andra år, för nog är det så att vintermorgonens mörker påverkar mer än man tror.