Kanske kommer det här inlägget provocera någon, kanske kommer det inspirera någon annan, en tredje kanske bara blir upprörd och den fjärde kanske håller med. Men jag måste få lämna några tankar från mitt huvud och placera ut det i skrivna ord. Tanken som snurrat mitt huvud sedan ungefär ett halvår tillbaka, tanken kring hur föräldrar borde få två perioder att vara föräldralediga på. Den självklara första perioden i det lilla barnets liv, och sedan perioden när det lilla barnet går mot en tid full av hormoner, känslor och sökande efter en identitet.

Jag ser hur han utvecklas från ett barn till en ung och förståndig kille. Jag märker även hur han mest av allt behöver mig på andra plan än tidigare. Han vill hänga med vänner kvällstid och snart kommer han vilja gå på kvällsbio och hänga på ungdomsgårdar. Han kommer vilja att jag hämtar honom sent på kvällen och det är då jag måste vara vaken sent så han slipper gå ensam hem på natten. Jag har genom åren fått höra ”var glad att han är pojke då kan han inte bli våldtagen”, som om att pojkar inte är utsatta för våldsbrott. Han kan också bli våldtagen men risken är även att han utsätts för det oprovocerade våldet. Ni vet det där som sker när någon blir nersparkad och slagen utan att ha gjort något.

Ja han är pojke och han är tonåring, och kanske är det nu han behöver mig som allra mest. Det kanske är just nu han behöver vägledning av en förälder som finns där för honom. En person som leder honom rätt och får honom att göra bra val i livet. I den åldern han befinner sig nu ökar också den psykiska ohälsan. Nu har inte just min son visat dessa tendenser men eftersom jag själv mådde som sämst runt hans ålder och framåt vet jag vad som kan hända över en natt. Det är flera som jag känner som hamnat i depression kring samma ålder som min son befinner sig i. Som tappat fotfästet och hamnat i det där hålet så djupt att du aldrig tror att det är möjligt att ta sig ur det igen. Vi talar om den psykiska ohälsan bland våra unga men ingen vet hur vi ska hjälpa dessa barn och ungdomar därifrån.

Är det kanske så att det är i just den här åldern som vi föräldrar skulle behöva en till period som föräldralediga? En period där vi finns där för våra barn igen, och har orken till det. Under den här perioden så sover våra tonåringar oregelbundet, även om vi har bestämda tider och mobilförbud på kvällstid så minns du säkert själv hur svårt det var att sova som tonåring? Jag minns det väl och det var tiden innan jag ägde någon mobiltelefon. Dygnsrytmen hos en tonåring förändras och sömnbehovet ökar. Precis som första året som bebis så växer du nu igen. Din kropp producerar hormoner och du är trött och grinig, muttrar och ser hur din kropp förändras, det här gör att du inte längre känner igen dig i din egen kropp.

Ditt barn vill prata med dig precis när du gått och lagt dig, och du har inte riktigt tiden men tar dig tiden. Det resulterar i att du dagen efter är trött och skulle behövt sova, men du ska till ditt jobb så du går dit trött och stressad. Sedan arbetar du hela dagen, och ditt barn ser du först vid middagen. Efter ni ätit middag så stänger ditt barn dörren till sitt rum och kommer återigen ut sent på kvällen för att prata.

Med ett spädbarn finns tiden för detta, du är uppe på natten och ger tröst och mat, och förhoppningsvis hinner du sova korta stunder både på morgonen, efter lunch och en stund på kvällen. Men med en tonåring har du ingen möjlighet för detta, trots att din tonåring behöver dig som allra mest just nu. Om föräldrar fick möjligheten till en period som föräldralediga när barnet är tonåring, skulle vi då ha möjligheten att förhindra den psykiska ohälsan? Skulle vi kunna skapa starkare band till våra tonåringar?

Hur skulle livet se ut om vi hade två perioder av föräldraledighet? Kanske skulle fler vuxna och ungdomar må bättre då? Kanske skulle vi slippa stressen över att inte hinna med våra tonåringar, och tonåringarna skulle veta att vi alltid finns där när de kommer hem. Nu har jag fördelen att arbeta deltid. Men jag har en gång gått in i väggen, jag har även varit tonåringen som med psykisk ohälsa, och jag vet därför hur viktig jag är för min son som en god förebild. Men jag tänker dem andra som inte har den möjligheten att arbeta deltid, skulle dessa må bättre av att få vara föräldralediga en period till. För att bygga bandet till sin tonåring, orka vakna nätter och vara en bra förälder? Tankarna far i mitt huvud, och jag tror det. Jag tror att föräldrar borde få vara föräldralediga under två perioder i sitt barns liv. Jag tror det gjort samhället gott att genomföra en sådan sak.

Vad tror du? Håller du med mig, eller tycker du att jag har helt fel?