Alltså fy fan hur mycket jag hatar denna jävla Sarah och min chef. Jag hatar dessa två människor så till den grad att det inte finns ord för saken. Jag sitter och känner hatet välla över mig, hatet och ilskan hur dessa två gjort allt i sin makt för att förstöra för mig. Eller ja kanske inte chefen men den otroligt avundsjuka Sarah som uppenbarligen fick sig en chock när någon inte följde hennes falska vägval. För falsk är hon, nog den falskaste och hemskaste människan jag mött.
Hon började fjäska för mig direkt när jag kom tillbaka efter sjukdomen.Hon smörade så jag genast backade eftersom något kändes fel direkt. Jag har ju alltid haft ett sjätte sinne även om mina förmågor varit sämre medan jag jobbade än de blev när jag blev sjuk. Nu är dessa sinnen och intryck på högvarv igen och jag läser av människor. Jag förstod att jag var intressant av en anledning och visst var det så, för så fort det visade sig att jag INTE tänkte arbeta i årskurs 5 med henne så började hon göra allt i sin makt för att göra arbetsplatsen så jävlig som möjligt för mig. Hon lyckades tillslut.
Men att hon sedan hör av sig till en kollega och hänger ut mig som hon gjort, det är verkligen oförlåtligt. Att sedan min chef väljer att inte tro mig utan istället väljer Sarah parti och att min chef jag nu ska få pratat med min nuvarande chef gör ju inte saken bättre det häller. Så jag ska alltså fortsätta i samma spiral, jag blev sjuk på min arbetsplats tack vare hur människor där betedde sig. Allt neggande hela tiden, allt surande, till sist var jag själv där. Jag bad redan tidigt om att prova en ny arbetsplats för min skull, men blev nekad. Så att söka mig vidare var viktigt för att må bra. Men nej då, då kommer nästa kugghjul i spelet. Jag undrar om någon frågat en före detta cancerpatient om dennes sjukdomshistoria. Förmodligen inte.
Nu står jag här och undrar hur jag egentligen vill göra. Vill jag ens arbeta som lärare? På riktigt alltså, vill jag arbeta i ett yrke som är så här? Det känns inte så, jag vill inte vara en del i det här yrket. Jag trodde det från början men nu vacklar jag i funderingarna. Kanske jag hellre borde satsa på att bli fotograf? Barnboksförfattare eller dagmamma. Just lärare, är det verkligen min framtid. Jag börjar tveka, jag börjar fundera på om det verkligen är yrket för mig. Från att ha trott att det är det till att mer och mer inse att jag nog inte alls tycker om det här yrket. Jag kanske ska testa nu 2017-2018 på denna arbetsplats som inte längre känns lika spännande, och samtidigt fotografera och engagera mig i studierna på Mälardalens högskola. Göra mitt bästa där på skolan, och sedan till nästa vår se mig om efter ett helt nytt yrke. Då är jag 34 år, jag har då 31 år kvar i arbetslivet. Nog kan man prova annat vid 34, jag är nämligen inte säker längre på att läraryrket är det yrket jag brinner för längre. Jag älskar eleverna och den relation man får barn dem, men jag gillar inte mentaliteten som finns bland personalen i skolans värld. Den är rent av obehaglig.
