Jag blev sjuk och föll så galet hårt. Från att ha varit en snäll människa har något skett inom mig. Jag är hård och kall stundvis, jag känner det. Den där fina sidan hos mig som förut tyckte om att bry mig om har försvunnit, det fanns en tid när jag ställde upp för andra och följde fårskocken. Numera följer jag ingen förutom mig själv, jag inser det mer och mer. Man kommer starkare ur sånt här och jag är starkare och mer egocentrisk. Jag märker att de människor som förut körde över mig, inte längre har den makten. Istället blir de stela och obekväma. Jag däremot skiter i dem, jag bryr mig inte längre om dessa människor och deras känslor.

Jag har lärt mig vilka som bryr sig och vilka man kan lita på. Vilka som är värda att prata med, skratta med och säga fina saker till. Jag följer inte längre den falska vägen utan går min väg. Jag följer mina drömmar, kanske är det den hårdaste läxan jag fått lära mig som sjuk. Att följa min egen väg och inse att mina drömmar är lika viktiga som alla andras drömmar. Jag har fått lära mig att våga säga ifrån, att inte ta någon skit och att skita i när andra ger mig skit.

Förut kunde jag bli sårad när någon sa något om mig. Numera känner jag bara, snacka skit då. Jag bryr mig inte vad ni tycker om mig. Jag är inte här för att göra er glada, jag föddes inte för att ni skulle älska mig. Jag föddes för att älska mig själv, och älska de människor som är viktiga och älskas av människor som faktiskt är oersättliga för mig.

Nu vågar jag äntligen ta skorna och gå min egna stig i världen. Jag har lärt mig att ge handen åt människor som ger mig handen. Jag har lärt mig mitt värde som människa. Det var så hemskt att bli sjuk, att stirra in i väggen och tappa allt. Men nu så här efteråt ser jag ljuset likt Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Jag är en del i den saken, jag ser ljuset och omfamnar framtiden. Jag har tagit mig genom elden som en stark krigsgudinna, aldrig mer ska jag ta skit från någon där skiten inte är förtjänad. Jag har ett värde och det värdet värderar jag högt!