En ny tid i livet.

Jag har varit mamma nu i snart 13 år, för exakt 13 år sedan var jag på ultraljud för att se William för fjärde gången. Eftersom min graviditet räknades som riskgravditet och jag var 19-20 år när jag väntade honom blev det en hel del ultraljud under graviditeten. 

Hur som helst denna gång för 13 år sedan trodde man att William hade en cysta vid hjärnan och jag åkte hem under en lång helg för att vänta innan jag skulle få veta om han var frisk eller inte. Det var nog den längsta helgen i mitt liv, men så visade sig allt vara bra. 

Många frågade mig om det inte var tufft att bli mamma där och då, ha en bebis alla år med bebis/småbarnstid och den där klassikern missa så mycket. För mig har nog varit mer berikande att vara förälder än att inte vara det. Jag har aldrig saknat fester, resor, egentid och hjärtesorg. Jag har liksom fått vara mamma och göra karriär, vilket passat en människa som mig med många bollar i luften samtidigt perfekt. 

Men nu är tiden innan för nya tider. Nu börjar en ny epok eller hur man ska uttrycka det. Jag inser att jag är 33 år och tonårsmamma. I fredags fick jag e-post om att det var dags att börja vara föräldrar på stan. DÅ var det första gången någonsin jag kände! Hjälp! Jag är för ung för det här! Alltså verkligen! Jag fick panik, föräldrar på stan, hämta barn som är full, hjärtesorg och annat. 

Ta det inte för seriöst nu och börja tjafsa, jag vet att det kommer gå hur bra som helst. Men det känns som tiden gått för fort, som man nyss var 19-20 år gravid och nybliven mamma. En ny tid i livet håller på att ta sin början, jag öppnar dörren med vemod och glädje i ett. Livets dörr och tidens tid. Man kan aldrig stoppa tiden, och det är okej att känna saker med tiden. Livet är spännande och berikande.