Bilden föreställer ett av glasen ur min samling.

Jag såg en statusuppdatering idag på Facebook. Ni vet det där med minnen, där hade jag ställt en fråga om någon kunde berätta för mig varför mitt hjärta rusade och slog dubbelslag varje natt. Jag kände mig orolig och fick flera olika svar. Men ingen av teorierna var ju stress så klart. Jag antar att just stress är det sista man tänker på när någons hjärta rusar så där. Nu vet jag dock varför, det var ju kroppen som drog i nödbromsen. Men jag körde på för jag förstod inte där och då varför jag kände mig så konstig. Hjärtslagen, huvudvärken, den där enorma tröttheten. Att jag somnade till i badkaret, och som tur var vaknade. Ljud och ljuskänsligheten, att jag blev så irriterad på små ljud och ljus.

Jag kommer ihåg att jag fick ökad salivmängd i munnen. Det var skitjobbigt, det tog liksom aldrig slut på saliv kände jag. Sen att jag bet ihop reagerade jag väl inte märkbart på eftersom jag bitit ihop i många år. Men allt det andra, jag förstod ju att något var galet men aldrig att jag kunnat ana att kroppen hade dragit åt handbromsen. Att det hela skulle sluta med en total kollaps alla pang och bom rakt in i väggen. Jag kunde verkligen aldrig anat det.

Något jag däremot lärt mig är att livet är viktigare än jobbet. Det är inte alls viktigt att prestera och att lägga ner det där lilla extra som det så fint kallas. Det där LILLA EXTRA får man så sällan ta del av i alla fall. Eller ja man blir så klart uppskattad för det, men det syns ingenstans. I alla fall inte om man valt en bransch där kvinnor är överrepresenterade.  Annat hade det ju så klart varit om jag varit snoppbärare och jobbat på ett stort företag. Men nu är jag snippbärare inom kommunen och då får man inget för det lilla extra. Oavsett hur mycket man jagar det där lilla egentligen obefintliga lönetillägget som kallas för ”löneökningen”.

Nej nu låter jag bitter, får avsluta med lite glädje. Jag mår i alla fall bättre i år än förra året. Det är positivt!

Det är mycket just nu, på sista veckorna har det helt enkelt blivit för mycket information som ska in i huvudet på mig. Det har resulterat i både spänningshuvudvärk och migrän, men även minnesstörningar. Jag märkte det idag på vägen till jobbet när jag helt plötsligt upptäckte att jag helt glömt en uppgift jag skulle göra idag.

Jag kände att saker blev övermäktiga helt enkelt, pratade med Björn idag och berättade att jag har som minnesluckor. Sånt man fått någon gång när man var yngre och festade. Jag minns helt enkelt inte vad jag sagt och gjort minuterna innan. Det här är läskigt!

Det är alltså som några minuter innan är ett svart hål där jag inte kan komma ihåg vad jag gjort. Hjärnan har helt enkelt gett mig kortslutning. Det är svårt att förklara hur läskigt detta är, speciellt när man liksom inte riktigt kan sätta orden på saken. För hur ska man kunna förklara för en frisk person att ens minne helt enkelt inte funkar? Eller att man blir som trög och inte alltid förstår vad människor runt dig pratar om.

Ibland uppfattar jag det som att människorna som talar samma modersmål som mig, alltså svenska pratar ett främmande språk som jag inte förstår. Jag får anstränga mig för att förstå språket som talas i rummet och det blir som gåtor tills jag kan luska ut exakt vad personerna säger. Det här är läskigt, det tar alltså tid för min hjärna att förstå enkla saker.

Jag vill bara komma till beteendevetaren nu, jag har tid där den 4/4 och jag behöver verkligen komma dit och prata. Det var längesen nu, jag känner dock att det behövs för min hjärnas skull. Jag försöker att ta det lugnt nu, vila hjärnan och göra sånt som är bra för den. Inte överanstränga den det minsta. Min hjärna behöver helt enkelt lugn och ro. Det är det viktigaste för den just nu.

Skillnaden på förut och nu är att jag inte är deprimerad, däremot känner jag det mer psykiskt och i huvudet och kroppen på något vis. Det är inte samma symptom på sjukdomen längre. Jag hoppas verkligen att beteendevetaren kan hjälpa mig lite med detta, henom vet ju hur hjärnan fungerar.