Jag har ett invant beteende att försöka hjälpa andra. Det kanske beror på att jag är storasyster, äldsta barnet till tre yngre syskon. Pappa dog när jag var nio år och jag tror det lite gjorde att jag tog mer ansvar även för den saken. Inte så att mamman sa till mig att ta mer ansvar, men jag tror att man automatiskt får ta mer ansvar som äldsta barnet och när det bara finns en förälder så får man nog ansvarsbiten på köpet. Förutom det tyckte jag om att ta ansvar för saker, när min yngsta syster föddes gick jag ofta och bar henne på armen eller i bärsele och sjöng för henne.

Sen skulle jag välja gymnasium och kom in på barn och fritid. Egentligen ville jag gå media fotograf, men där var poängen så höga att jag helt enkelt inte kom in med mina skoltrött/deprimerad betyg. Istället gick jag Barn och fritid och hoppade sedan av, jag tyckte helt enkelt inte att det var något för mig just då. Jag testade att arbeta inom vården som jag tyckte var rätt roligt, människor och ta hand om. Sedan fortsatte det så där, blev gravid med William och fick ta hand om honom. Gick undersköterskeprogrammet men insåg att vården inte var något för mig så hoppade på lärarprogrammet. Ännu en gång man fick ta hand om, och det har jag gjort. Tagit hand om, jag har råddat och tagit hand om människor. Inte bara i mitt jobb utan även på fritiden, det har blivit en del av mig att bry mig lite extra och ta hand om människor. Jag har erbjudit mitt stöd och min hjälp, funderat kring människors mående och frågat hur det är? Jag har verkligen brytt mig om, när jag nu själv kraschat och är i behov av stöd känner jag dock vart sjutton befinner sig alla jag erbjudit min hjälp? Man får inte säga sådant, man ska inte förvänta sig samma sak tillbaka av andra. Jag vet, men vet ni det känns ändå.

Jag antar att man bara undrar varför man inte får något SMS eller e-post? Man undrar varför ingen frågar hur man mår, förutom om man skulle råkas till att ses helt oplanerat. Man undrar över varför ingen tycks märka att man försvunnit ut deras liv. Man känner sig osynlig, och helt plötsligt blir man lite ledsen på sig själv för man brytt sig om människor som skiter i hur man själv mår. Jag börjar inse att alla är så upptagna i den här världen av sitt eget och vi som bryr oss om andra, vi är förmodligen för få i antalet.

Jag trodde jag skulle få uppmuntrande ord, kanske en blomma. Kanske några peppande ord, men istället inser jag till min sorg och även i ett uppvaknade att det nog är bäst att helt enkelt sluta bry sig i andra i framtiden. För när man själv behöver uppmuntring finns det aldrig någon där ändå.